j lett bifall till utskottets ö göra redaktörskapet af Posttidningen till en af I de mest lukrativa befättningar i Sverge, afslår förslag. Och för att ej jag detta och anhåller att v. talmannen vill fram ställa proposition om afslag. Kyrkoherden Englund fann väl den föreslagna låtgärden mindre vänlig, men allsicke besynnerllig, då vi lefva i en ovanlig tid, då ett nytt statsskick efterträder ett, vid hvilket, omi det än icke i århundraden oafbrutet egt bestånd, dock alla våra stora minnen äro fästade. Då många älskade deuä gamla, så äro tankarne naturligtvis delade om framtiden, men i ett fall böra de vara ense, nemligen att det nya bör twuppehållag, om ej för egen, dock för fäderneslandets skull. Och då regeringen för detta ändamål anser nödigt att få en egen organ, bör representationen gå dess önskan till mötes. Det är billigt att regeringen får tillfälle att försvara sig mot misstydningar i en agiteranide press. Talaren erinrade sig huru pressen i början äf 1830-talet förvrängde händelserna under polska revölätisnen. tills omsider sanningen med ens bröt sig fram ?), deh pressen har sedan dess blifvit värre, men icke bättre. Den tycks ha beslutat sig för att handla efter frundsatsen, att ändamålet helgar medlen. Taaren ville väl icke påstå, att den hade två slags moral, met väl två ansigten, liksom den gamle Janus, ett vänligt och blidt mot sina vänner, och ett bistert mot dem som vågade motsäga den. Dess syfte är att intaga en ställning öfver både regering och folk, att styra landet efter sitt huf. vud, att på Sverges fria jord uppresa en publicistisk äntokrati; men för talaren vore despotismen lika förhathig, antingen den till verktyg begagnade den hvässa peman eller det skarpa svärdet, antingen den utginge från tidningsbyråneller från tronen. Allmänheteft är ihgalunda glad åt en press, som vill vara förmyfidare till och med för dess känslor, som angriper den söm ej är gläd, då den vill vara glad och tuktar den som ej illuminerar, då den vill illuminera. Slutet blir att allmänheten tröttar vid pressen och flyr till den absolnta konungamakteti ——-— En sådan press måste inskränkas. Klagomåten öfyer dess tyranni äro redån allmänna, äfven från de liberala. Men det hjelper ej att klaga, ty ännu aldrig har någon makt blifvit bruten af overksamma suckar, utatt man måste derför med alla lofliga medel bekämpa en press, som ej bättre förstår sin uppgift att verka för folkets sanba väl. Det är derföre af vigt att en sarisad tidnihg vinner spridning. Det är sannt att Posttidningen innehåller mest annonser. men den är icke sämre redigerad än ändra. Om den också blir bättre redigerad, så utgör detta ingen boren för dess större spridning, ty då skulle Fäderneslandet vara den bäst redigerade tidningen. Troligen blefve den ett mål för en allmän stormlöpning, meå trånne derför ändamålet vore förfeladt? Eller hvadati denna oro inom den radi kala pressen? Dels fruktar def intrång, dels skulle Posttidningen bli ett hinder för det absoluta tidningsväldet. Om den nya representätionen ej är god, så är det så mycket mera skäl för riksdagen att icke vägra anslag till hva! regeringen gör till vilkor för dess lugna utveckling. s Detta föredrag, som för öfrigt är ganska ofullständigt återgifvet, gjorde så djupt intryck på dr Sandberg och dr Tyselius, att de särskildt uttryckte sin tacksamhet derför mot tal. med en vartn handtryckning): . . Prof. Ribbing förbigick alla detaljer och ville endast tala om saken i allmänhet sådan den föreligger i regeringens proposition. Tal. fann för öfrigt lämpligt att hufvudsakligen vända sig emot frih. Klinckowströms reservation, der han till och med fann uttryck, vittnande om ett lågt tänker sätt. Tal. framhöll nödvändigheten för regeringen, att ha tillfälle att försvara sig mot de an-l. märkningar som uppstämmas i koräs mot den. ! Går det väl med den nya representationen, så! vore det väl värdt dessa 45,000 rdr och mera till; yrkade derför bifali. Doktor Sandberg tog till utgåtigspunkt en regeringsledamots ord, att man framdeles riiåste re. gera genom pressen. Om regeringen rättar sig efter pressen, så går det nog bra, men då blir det pressen som regerar; går regeringen åter mot pressens inetiitg; så skall denna skamlöst blotta regeringens svaga punkter. — — — (Här sänkte tal. helt hastigt orgatiefi flefa toner, och då fönstren på läktaren i detsamma öpphades, kunde ref. för bullret utanför icke uppfatta hvad som yttrades. Sedan fönstret åter blifvit stängdt, hörde ref. talaren beklaga sig öfver allt det hån och all den smälek; pressen slungat emot presteståndet, helst vid denna riksdag, och anförde till bevis derpå en lång lista på ärenden, hvari högvördiga ståndet envist satt sig emot miedståtiden och det upplysta allmänna täkesättet i landet.) : — — — Värst af allt var a:t pressen söker undergräfva den rena evangeliska läran. Om derföre regeringens organ kunde bidraga ätt upper hålia denna, så ville ej talaren sätta sig emot anslaget, ehuru ondt det är om pengar, helst sedan man kastat bort så mycket på jernvägar, teatrar och mera dylikt. Kyrkoherden Wennerström fann förslaget opraktiskt och bad ståndet tänka efter verkan af ett l tidningsexemplar, tillsändt kommtiier på 3, 4,l; kanske 15 tusen invånare. Hur skulle den köl-. porteras och spridas? Hvem kunde tvinga kommunalstyrelsens ordförande att betala postarfvodet och hålla lokal åt löäsarne? För egen del fann tal. Posttidningen så tråkig, att han blott . undantagsvis läste den. Yrkade afslag. Dr Söderberg tyckte att man borde tveka att afslå, dä man ej var fast öfvertygad om att det nya statsskicket utan hjelp skall uppfylla de förhoppningar som fästas dervid, helst regeringen fordrar detta vehikel för en liflig vexelverkan med folket. Då man hittills utan knot skattat 105,000 rdr, kunde man gerna öka på 27,000 rdr för att få tidningen duglig. Prosten Lundholm insåg icke hur planen skulle kunna realiseras. Ett exemplar betyder ingenting i en stor kommun, Detill kommer att det skall hemtas på postkontoret och att ordföranden ej blott skall betala postarvodet utan ock hålla särskildt postbud, då det kanske är flera mil till postkontoret. Att ålägga sådant, ville talaren ej vara med om, Härtill kommer ytterligare, att ingen vet hvem som är ordförande i kommunalstyrelsen, ty författningen säger intet derom. Hvem skall då göra allt detta? Ofta torde ordföranden tillhöra allmogen; icke håller han postbok, icke kan han åläggas upplåta läsrum, släppa till ved etc. Bäst är att regeringen försvarar sig der den blir anfallen, i tidningar som läsas på landet, hvilket ej är fallet med Posttidningen. Prosten Ljunggren ansåg tidningen vara behöflig, bland annat för att med grundliga uppsatser bidraga till allmogens upplysning; dess nuvarande bidrag visar, att den icke bär sig; hemtningen från postkontoren kunde ske på samma gång som Fäderneslandet hemtas, och det vore godt att folket äfven kunde få se andra än dess åsigter uttalas. — Prosten Palmlund in!) stämde. Dt Rundgren fick åter ordet och upplyste, att frågan redan fallit med stor majoritet i två stånd, trots anslaget här af åtskilliga ansågs nödvändigt för landets räddning. Prof. Ribbings ord erinrade om hvad dr Moberger vid ett annat tillfälle yttrat om att blanda ihop saker som borde fattas simpliciter och dem som borde fattas secundum quid. Just på en sådan förblandning hade styrkan af prof:s resonnement berott, och tal. anförde med skarp ironi åtskilliga bevis derpå. Om det går bra, hade han bland annat sagt, så vore det värdt 45,000 rdr och mer till — jag tror icke det går bra, och till svar derpå hade han blott ett om... jag kan verkligen icke afgöra om det är simpliciter eller secundum quid. Prof. hade sagt, ett kalkylen ej hörde till saken, och att han lemnade de praktiska svårigheterna att reJas af regeringen, men om hvarken kalkyl eller svårigheter höra till saken, hvad är det då som 5r dit? Till frågan om ett anslag måtte väl kal R Nm mm vm MH OM bön mm nn mm