omständigheterna rörande den omtalade planen för Roger. Han var orolig och tveksam huruvida han borde blanda sig i denna sak eller ej. Han var visserligen öfvertygad att Osborne vär angripen af ett farligt och kanske obotligt hjcortlidande. Men doktor Nicholls hade häruti varit af olika me ning, och mr Gibson visste att den gamle läkaren hade stor erfarenhet och var ansedd som utmärkt skicklig i sitt yrk.. Det oak tadt trodde han dock att han denna gång hade hafi rätt, och i så fall kunde Osbornes dagar vara räknade, ty hans sjukdom var af detta slag, eom möjligen i åratal kan fortfarande stå på samma punkt, men som också kan i ett ögonblick afklippa lifstråden, utan några föregående oroande symptomer. Om mr Gibson nu hade haft rätt, vore det då icke obetänksamt att låta Roger resa bort på två år och så långt bort att inga underrättelser från hemmet kunde nå honom på många månader? Men å andra sidan, ifall saken redan var afgjord, kunde den då Osborne ovetande förändras? Och skulle ej en läkares inblandning i denna sak kanske påskynda det ondaman truktade? Och om så doktor Nicholls ändå till sluts hade haft rätt? Om symptomerna kunde antyda en annan sjukdom? Kunde? Ja. Och troligen också gjorde det? Nej. Mr Gibson kunde omöjligen komma till annat resultat i sina tankar, som så upptogo honom att det dröjde en stund innan han såg huru herrlig höstmorgonen hade gjort den omgifvande naturen. Det var en af de klara, lugna höstdagar, då trädens gula och röda blad glänsa af daggen, som likt ett skimrande nät ligger utbredt deröfver; då de svarta hallonens bladrankor slingra sig, belastade af bär, öfver häckarne på ömse sidor om vägen; då Juften är full, af fårelqvitter, klara, korta toner, icke vårsångarnes långa, fylliga drillar; då hvivandet af rapphönans vingar höres öfver fältet när hon flyger upp, skrämd af hästhofvarnes slag emot vägen; då här och der ett blad faller och fladdrar ned till marken, ehuru ej minsta vindfläkt kännes i luften. Doktorn hade kanske ett mera öppet sinne för naturens skönhet än mången annan. Han såg också mera devaf både natt och dag, både i solsken och storm och i milda skymningsstunder eller dagar, då himlen var betäckt af lätta moln. Han talade aldrig derom, ty han tlädde sällan sina känslor i ord, icke ens i eina tankar. Men om han någonsin nä