Aftonbladet – 28 maj 1866, sida 2

MUSIE. Herr Labatts uppträdande såsom Tamino i Trollflöjten rättfärdigade i alla afseenden de rätt stora förhoppningar man, med den kännedom om hans röst och musikaliska talanger, som allmänheten vunnit genom hans lyckliga biträdande i åtskilliga mera framstående konseritillställningar, fäste vid denna debut. Med afseende på den dramatiska framställningen och apparitionen var visserligen ett och annat äanu ej fullt tillfredsställande, särdeles i en roll, hvari gesten och mimiken måste angifva själsstrider, för hvilka handlingen i öfrigt erbjuder högst få uttrycksmedel; men det sannt musikaliska sätt, hvarpå hr Labatt återgaf den första aktens undersköna aria, stämde ovilkorligt åhörarne till hans fördel, och det Iifliga bifall, hvarmed man hyllade en så vacker prestation, hölls värdigt uppe genom det förtjensfulla utförandet af andra aktens recitativ. Om i det förra af dessa begge utomordentliga nummer den enkla, flärdfria och varma känslostämningen, jemte röstens fullhet och tillräckliga jemnmått, voro de egenskaper hos sångaren, som främst tilldrogo sig en aktningsfull uppmärksamhet, röjde åter det sednare företrädesvis klarhet i uppfattningen och kraft i uttrycket; och i ensemble numren ådagalades städse den Crats säkerhet och det herravälde öfver rösten, som endast sällan hos debutanten kan göra sig gällande. Hr Labatt rönte också vid detta sitt första steg på den dramatiska sångarens bana en ovanlig framgång, hvartill vi af hjertat lyckönska både honom och vår scen, öfvertygade att den tillfallit en förmåga, hvaraf, genom fortsatt allvarligt stu dium, rätt mycket godt skall för framtiden vinnas. Det herrliga konstverket gifves för öfrigt i de flesta afseenden på ett tillfredsställande sätt, och i ett af dess partier framstår mäktigt en talang af första ordningen; vi mena naturligtvis fru Michaölis såsom Nattens Drottning. Den rörande klagan, som utgör hennes första uppenbarelse, imponerar med dubbelt majestät, det som innebor i musikens karakter och det som röjer sig i konstnärinnans välde öfver tonerna; och i arians fortsättning, liksom i hela den andra, som af mången ännu mer beundras, är detta välde så obegränsadt att koloraturen, trots de svindlande svårigheter som måste öfvervinnas, likväl, såsom den bör, ställd i andra rummet, blifver det sannaste uttryck för den inneboende, dramatiskt skildrade lidelsen. Detta makalösa parti bafva vi alltid ansett som fru Michaölis mest lysande triumfroll. Mamsell Gelhaar var, såsom tillkännagafs, opasslig, men öfver det graciöst intagande i hennes apparition hade sjukdomen ingen makt. Om hr Arlbergs Papageno hafva vi redan yttrat oss. Hr Behrens är en iflera afseenden förträfflig Sarastro, om han än icke helt och fullkomligt tolkar det djup af oesi, som i denna karakter af storhet, vishet och godhet öppnar sig för hvarje musikaliskt sinne. Efter den sednare arian belönades han med det lifligaste bifall och inropning. Fru Strandberg röjer, såsom Papagena, i fullaste mått denna friskhet och glädtighet, som hos henne så ofta rycker åhöraren med sig, samt denna förmåga att raskt och i huru få scener som helst framI ställa en helgjuten karaktersbild, som är .Jhenne egen. Hr Olsson har i Monostatos I funnit en roll, hvari han verkligen utmärker sig så genom ett lifligt spel, com genom den af sinnlig berusning sjudande arian, hvilken han förträffligt återgifver. Hr Sandströms välljudande röst och värdiga Thållning göra honom till en särdeles lycklig Talare. Med afseende på operans gång i öfrigt hänvisa vi till de ord vi nyligen haft tillfälle att yttra; och äfven med blott det svaI gaste hopp att uträtta något dermed, skola Avi icke tröstna att påpeka den vandalism, som öfvergår den underbara kören under andra aktens recitativscen. En viss osäkerhet i kapellet gjorde, bland annat, att TaI mino framstod såsom vida skickligare i sången än på flöjten. Huset var utsåldt.