Aftonbladet – 25 maj 1866, sida 4

Thomas Minton är död! Minnet utaf honom skall dock ännu länge med saknadens och tacksamhetens stumma språk stå djupt inristadt i månget sorgset hjerta; fåfängt vore försöket att tälja deras antal —— de talrikaste klappa under den låga hyddans tak — men dessa skola äfven dö — och Thomas Mintons minne — skall äfven detta dö med dem? Nej! — de ringa och fattige hafva ej annat att offra än tårar på läkarens och menniskovännens graf — men andra bättre lottade skola säkert skynda att offra en för all framtid varaktig gärd åt minnet af honom — och för tillfredsställelsen af en ädel handling. Det är icke en staty i brons eller en dyrbar och prunkande grafvård, som bör säga den förbigående vandraren — här hvilar Thomas Minten. — Nej! — detta vore icke den rätta hyllningen åt detta allt uppoffrande menniskoälskande hjerta — som så lång — (dock för mången allt för kort) tid — klappat så varmt för sorgens och nödens hårdt pröfvade barn; — ett minne, värdigt Minton — vore bildandet af en fond, uteslutande afsedd till hjelp åt obemedlade ögonsjuka, för att bereda sådana olyckliga tillfälle att i tid söka nödig läkarevård. Att denna tanke skall finna återklang i mer än tusendes hjertan — är otvifvelaktigt — och sålunda stödd af hoppet att den skall blifva fruktbärande, dristar sig en utaf den bortgångne läkarens och vännens ringa men tacksamma vänner, att till dem, som vilja och kunna verka för ändamålets vinnandÅ, framställa den. Skulle någon af dem, som med nit och värme dela insändarens känslor för Mintons minne och den goda saken, önska att närmare känna den, som tecknat dessa rader, så lemna namn och adress, i biljett till Margaretha, på Aftonbladskontoret vid Odensgatan.