Aftonbladet – 25 maj 1866, sida 3

Ler, YRAN ET SSV ett UYvadi5la OCh Nvarmed den rya kyrkoch tornbyggnaden sammanbands, remnat; några tegelstenar från en aftorn hvalfskransarne under en natt nedrasat; och nu I slutligen springor visat sig, dels i hvalfven och 2 I dels på ett par af de pelare, som skulle upp; bära tornet. Utaf springorna, hvilka icke tyck tes ha gemensamhet me hvarandra, var det isynnerhet en som ådrog sig allas uppmärksamhet, 1 nemligen den som fanns långsefter sydvestra peI laren (icke sydöstra, såsom det af misstag inför uti referatet i går), eller den pelare, hvilken var 1 1i hörnet åt kykan och gatan till. Nämnda springa, 1 I som någon dag i slutet af förra veckan först begynte observeras, vidgade sig alltmer och mer, alt den straxt före den olyckliga katastofen var två tum i öppningen, samt syntes nedifrån och så långt upp, som för vid pelarens fot stående saker och de vid hvalfvets början varande ställningar kunde iakttagas; den var bredast nedtill, .Joch hade under sjelfva middagsrasten i onsdags eller ifrån klockan 12 till 1, då folket åter kom i arbetet, märkbart tilltagit. Redan förut hade samtliga arbetarne yttrat till hvarandra sin frukII tan att tornet skulle rasa, men ej fästat sig viI dare vid saken, eftersom både byggmästaren och verkgesällen, af hvilka den sednare var ständigt närvarande på stället, icke tycktes befara någon olycka, oaktadt bägge två, såsom åtminstone en af arbetarne påstod, vid särskilda tillfällen lo(dat? pelarne. Efter middagstimmen, då, som Isagdt, springan mycket förstorat sig och det begynte smattra inuti pelaren, gjordes verkgesällen uppmärksam derpä; men han förklarade det endast vara vanlig sättning och således icke farligt, samt till och med skämtade deröfver med murarne uppe i tornet, der han ock sjelf för tillfället befann sig. En af arbetarne hade derefter sagt: i rappet ramlar väl hela skräpet?, och en annan hade varnat sin bror att gå upp i tornet, men hvilken varning denne icke ätlydde, hvadan han fick sätta lifvet till. Slutligen då ilastrarne på den spruckna pelaren började nedalla, skickade de vid pelarne varande arbetarne en gosse upp i tornet för att be folket skynda ned, och när pelaren remnade midt itu, sprungo eller, såsom en af karlarne uttryckte sig, skalade? de alla undan. Pojken hann blott trå trappor upp och måste då rädda sig inåt skolhusbyggningen, dit äfven en af arbetarne, hvilken var ännu en trappa högre tog sin tillflykt, båda balanserande på let öfversta trappsteget, emedan öfriga delar af trappan äfven vid tillfället rasade. Den underbaraste räddningen tilldrog sig dock med en timmerman, vid namn Lars Peter Petersson, som befann sig högst uppe i tornet. Han fattade nemligen tag uti en ställningsspira och följde med densamma halfvägs ned; släppte då spiran i anledning deraf att densamma erhöll en väldig stöt, samt fick derpå fatt i en ramlande bjelke med hvilken han kom ned till marken; låg der en kort stund, döfvad af förskräckelsen, men utan annan den ringaste skada eller ens kontusion, och krafsade sig slutligen sjelf fram undan virket och gruset, som till 3 å 4 alnars höjd öfvertäckte honom. Petersson, hvilken var, likasom flertalet af arbetarne, ifrån Småland, är i beväringsåldern oca måste fördenskull morgonen glerpå bege sig ut till Ladugårdsgärdet, hvarifrån han ätföljd af vederbörligt kompaniombud och iklädd andra gardets beväringsuniform samt frisk, färdig och till mods som om ingenting ovanligt händt honom, var inställd till olisförhöret. Huruledes verkgesällen Lemke, vilken också stod uppe i tornet, blef till lifvet frälsad, har referenten sig ej bekant. Karlarne uppgåfvo att alla mureriarbetarne, äfvensom de hvilka varit sysselsatta vid murbrukskranen strukit med. På fråga till arbetarne om de hört pastor Bernhard och byggmästaren Lashinger samtala om den fara, som hotade, sade de sig ej kunna veta det, emedan de båda herrarne a id meddelat sig med hvarandra på ett främmande språk; och tillsporda hvad de trodde vara orsaken till tornraset, svarade de att de ansågo pelarne varit för klena att uppbära en sådan tyngd. Pastor Bernhard fick härefter lemna de upplysningar ban hade att gifva, och rörde de egentligen sjelfva byggnadsarbetet. Af hans berättelse inhemtades att grunden till nybyggnaden började läggas den 16 Augusti förlidet år samt pågick ungefär sex veckor, hvarefter pelarne uppfördes, från grunden murade af tegel samt till en del och synnerligast nederst af den efter det omkullrifna huset varande stenen. Lashinger, hvilken fått vänta i ett annatrum, medan arbetarne och pastor Bernhard hördes, förekallades till sist. an är likasom Lemke, tysk till börden och lärer bekänna sig till katolska läran. Hans utseende var särdeles bekymradt. På fråga om han haft sig något bekant om de springor som funnits, svarade han, att han först i går afton af den sjukaJLemke hört talas derom ; sjelf hade han icke märkt dem, när han i lördags eller tisdags, hvilkendera dagen mindes han ej, lodade? pelarne. Hvad remningen i skolhuset beträffade och hvarpå pastor Bernhard gjort honom uppmärksam, försäkrade han att den icke haft något att betyda. Vidkommande åter begagnandet af den gamla tegelstenen, så har han ansett och ansåg densamma lika god som ny, och kunde icke heller finna att det ringa antal halfsten, hvilket nyttjats vid murningen af pelarne skulle verkat skadligt. I anledning häraf uttryckte stadsarkitekten Hedin sin förvåning öfver Lashingers skefva hsi om gammalt tegels företräde framför nytt, då det allmänt kändt vore att murbruket icke fäster så på gammal som på ny sten, hvarjemte hr Hedin förklarade sin öfvertygelse vara att just den begagnade gamla tegelstenen i botten af pelarne och det usla murbruket, som alltigenom nyttjats, är orsaken till tornets ramlande. Murbruket har, såsom för mycket kalkblandadt, varit så dåligt, att det, ehuru nära ett år gammalt, smulat sig och befunnits sä mjukt, att deri kunnat ritats med nageln, då riktigt murbruk ej går sönder, med mindre dervid begagnas hammare. Lashinger uppgaf sig ha gjort ritningen, hvilken blifvit vederbörligen granskad och gillad, samt att han för densamma och öfverinseendet vid byggnaden hade ett bestämdt arvode för det hela, äfvensom att Lemke åtagit sig murningen å entreprenad, församlingen likvisst tillsläppande alla materialerna. Fabrikör Spross hade lagt rundmuren, som betäckte hela planen och hvilken grund Lashinger ansåg fullt säker. Han kunde således icke veta någon orsak till olyckshändelsen, om icke den att något ankarjern sprungit, eller, som han slutligen anmärkte, att grundstenarne under den först remnade pelaren något vickat. Förhöret uppsköts, för vidare upplysningars inhemtande, till lördagen, då b ggmästaren Lashinger tillsades att ånyo inställa sig i poliskammaren. I sammanhang med ofvanstående torde få lemnas en skildring om de i stadens bårhus vid Riddarhusgränden upplagda liken. Referenten såg derstädes redan i Onsdags afton, klockan 6, nio stycken. De voro alla placerade bredvid hvarandra på de i bårhuset varande stenbritserna, och företedde en hemsk anblick. På ett af dem var benen afslitna jemt med bålen och magen urrifven, så att skinnet hängde slamsor; på ett annat armarne af vid handlederna, och på två voro hufvudena ihopkrossade och öfverhöljda med blod; på ett femte lik syntes icke tecken till yttre skada, och vid fråga om orsaken till att den personen aflidit, svarade en tillstädesvararande barberare att döden kommit af förqväfning genom kalklamm, hvaraf halsen var uppfylld. Kläderna voro på alla liken upprifna och i trasor. Teilegrafunderrättelser. Hamburg den 24 Maj. Franska 3-proeentsräntan noterades Ög: 20 och engelska consols 85!..