Aftonbladet – 24 maj 1866, sida 3

seefidö, hvarföre den skulle förses med ett högt torn. Kapellets utvidgning skedde på bekostnad af den lokal, som förut begagnats till skoja, sedan derna blifvit flyttad till den betydande egendom, som katolska församlingen eger vid Götgatan. En del af skolhuset refs, och på den härigenom erhållna tomten började man i September månad förlidet år uppföra den nya kapellbyggnaden, som sattes i sammanhang med den dvarståenda gamla kyrkan. Tornet hade sin plats på kapellets norra sida, hvarest det stödde sin ena mur mot den del af skol huset, som lemnades qvar vid rifningen, för att inredas till bostad för församlingens prester och klockaren. Det var detta torn man nu höll på att uppföra. Det hade 24 fot i genomskärning samt skulle erhålla en höjd, såsom vi höft uppgifvas, från gaten till tornspetsen af 120 fot, samt komma att höja sig 60 å 70 fot öfver sjelfva taket till kyrkan. Arbetet härmed var så långt framskridet, att man höll på med den afdelning deraf, som var ämnad för klockorna. Om oxeaken till olyckan känner , man ännu ingenting bestämdt, men berätteisevis uppgifves att denna skulle föranledts deraf, att tvenne af de pelare, på hvilka kyrktornet hvilade, skulle varit för svaga, så att de brustit. Ryktesvis förmäles också, att varningar för fara icke på förhand saknats, enär arbetare, som voro sysselsatta vid byggnaden, uppgilvit att de före olyckans timånde sett mindre remnör i nämnda pelare samt i hvalfven. Hvad tiden angår, så uppgifves olyckan ha egt rum straxt efter klockan 2 e. m., en stund efter det samtliga arbetarne återgått till arbetet efter middagsrasten. Större delen af dem befunno sig å de omkring tornet uppförda byggnadsställningarne. De nedanför varande påstås ett ögonblick förut ha hört ett brakande, som bådade olycka, samt sände då en gosse upp i tornet, för att varna de der sysselsatta, men gossen hann ej långt uppför trapporna, innan han kände tornet svigt, då han vände om, ckyndade sig ut på gatan genom den tillärmade nya ingångsporten till kyrkan, på hvilken väg några andra arbetare lyckades rädda sig. Ögonblicket derefter sammanstörtade tornet, fallande inåt öfver kapellets nybyggnad, som krossades, hvarjemte en del af det gamla kapellets murar instörtade, begrafvande, såsom det uppgifves, öfver 30 menniskor under en ofantlig hög af bjelkar, sten, murbruk och sand. Örgelverket, som var uppsatt på kapellets norra sida, slungades tvärt öfver detsamma mot södra sidan samt förstördes liksom allt kyrkans öfriga inrede. Af lufttrycket krossades alla fönstren i det gamla kapellet och en del af fönsterbågarne söndersprängdes. Raset åtföljdes af ett starkt dån, som injagade fruktan hos alla i närheten boende samt hördes långt omkring. Större delen af törnet ramlade, såsom nämndt är, inåt kyrkan. Hade det störtat utåt Norra Smedjegatan och öfver de på kort afstånd midt emot liggande husen, skulle förödelsen sannolikt blifvit ännu förfärligare. Nu inträffade lyckligtvis endast, att en svärare bjelke af byggnadsställningarne slog in genom ett fönster i öfra våvingen till eit af nämnda hus, der de i rummet innevarande undsluppo faran med en häftig förskräckelse, samt att några fön ster i nedre våningen till samma hus samt eti närbeläget sönderslogos. Församlingens pastor, Bernhard, befann sig, då olyckan inträffade, i sitt rum beläget in på gården, der föröfrigt några andra personer uppehöllo sig, men ingen af dem skadades. Församlingens klockare, som jemte sin hustru bebodde nedra botten af den del af det gamla skolhuset, som qvarstår, höll på att äta sin middag, då de hastigt hörde ett förfärligt brakande, och rummet blef kolmörat. Han ho pade genast genom fönstret ut på gatan, och hans hustru följde honom samma väg. Då de utkommo, insveptes de i damm och rök, samt döfvades för ett par minuter af dånet omkring sig. Några närmare detaljer om tilldragelserna före och under tornets och byggnadens sammanstörtande saknar man innu liksom man icke heller har sig bekant, huruvida några på gatan förbigående personer skadades eller omkommo. Folk sammanströmmade genast till olycksstället, och man vidtog skyndsamt alla möjliga åtgärder, för att framdraga de under sten, grus och hjelkar begrafna olyckliga, hvilkas qvidande och jemmer man hörde. Bland de första, som anlände till olycksstället, var konungen, som genast gat bejallning om, att en afdelning af sappörerna och stadens militärkompani skulle infinna sig, försedda med nödiga verktyg. Före deas ankomst hade man dock redan framdravit I personer, af hvilka 1 var obetydligt skadad, men 2 andra döda; 6 affördes till Serafimerlasarettet, men dogo på vägen dit. Kl. 344 ankommo sappörerna och stadsnilitären, och under ledning af ingeniörfficerare och stadsarkitekten Hedin, som traxt efter olyckan kom till stället, fortsick nu afrödjningsoch räddningsarbetet ned största skyndsamhet, dervid de persoer, som tillätos komma igenom de utsatta vakterna eller förut befunno sig på platsen, verksamt biträdde. Man borttog först den vetydliga mängd nedrasade bjelkar, bräder och annat virke som låg öfverst, och börade sedan bortskaffa stenarne och gruset. Den ena kroppen efter den andra framlrogs, stundom efter långa mellanskof. Det var en sorglig syn att se de svårt massacrerade och liken, för hvilkas bortförande vårar, försedda med madrasser, anskaffades. Zmellanåt under arbetets fortgång hörde nan jämmerrop, och detta sporrade alla ill verksamhet och den yttersta anstränging. Omkring klockan 6 e. m, var spänningen hos alla under en stund förfärlig. Man arbetade då för att rädda en karl, som vördes qvida, och som förunderligt nog, huru han i flera timmar legat inbäddad land grus, bjelkar och sand, lefde samt gde den sans, att han kunde begära vat