Aftonbladet – 24 maj 1866, sida 2

ÅAR Fröken Harriet! Jag trodde ni kände mig bättre — men jag vet ju att ni bara skämtar, ni, söta barn!? ?Nej, jag skämtar icke. I alla fall har ni väl någon gång tagit er tillflykt till en nödlögn. Huru kände ni er till mods derefter?? Jag skulle varit mycket olycklig i så fall. Jag skulle hafva dött af samvetsqval. Sanningen, hela sanningen och ingenting annat än sanningen — denna sats har alltid synts mig beundransvärd. Men i min karakter ligger också en viss oböjlighet och i våra kretsar förekomma så få frestelser. Om vi äro tarfligt folk, äro vi också uppriktiga och fria från etikettens tryckande fjettrar.? Således klandrar ni mig väl bra mycket? Om någon bara ville riktigt tadla mitt uppförande skulle det ej plåga mig så mycket att tänka derpå.? Jag försäkrar att jag aldrig klandrar er, icke ens i mina tystaste tankar, söta lady Harriet! Klandra er! Det skulle vara bra förmätet af mig.? Jag tror jag skall skaffa mig en biktfar, och det skulle icke bli ni, Clare, ty nihar alltid haft för mycket öfverseende med mig.? Efter en stunds tystnad fortfor hon: ?Kan ni ge mig litet frukost, Clare? Jag vill ej fara hem förrän klockan tre, ty jag sade uttryckligen att mina göromål här skulle uppehålla mig till denna tid.? Det kan jag visst. Det skall vara mig elit stort nöje, men ni vet ju, söta lady Harriet, att vårt lefnadssätt är mycket enkelt och tarfligt?? Ah, jag behöfver bara litet smör och bröd och kanske en skifva kallt kött — gör er icke något besvär, Clare — kanske ni