Jag skall bli mycket glad öfver tillfället att få se min lilla hustru, det medger jag. Men hvad är det som drager dig upp till London just nu? Jag skulle önska att jag hade så der godt om pengar, så att jag kunde resa omkriag hvart jag ville och slippa vara instängd i det här gamla huset.? Osborne brukade ofta jewföra sin och Rogers pekuniära ställning i en klagande ton, lömsk af att såväl den ena som den andra hade sig sjelf att tacka för olikheten deri; ej heller tänkte han på huru star del af sina inkomster Roger afstod till sin svägerskas underhåll. Om någon skulle förebrått Osborne detta, hade han visst slagit sig för sitt bröst och ropat: mea culpa! derom är intet tvifvel; men han var för svag och lättjefull för att kunna hålla sig eit vaksamt samvete. Jag skulle ej hafva tänkt på denna resa tilb London?, sade Roger, rodnande som om han skolat använda andras pengar och icke sina egna dertill, ?om jag ej hade några affärer att uppgöra der. Lord Hollingford har hört talas om min lifliga önskan atterhålla sysselsättnisg och skrifver mig till att han funnit något som han anser passande; der är brefvet om du har lust att läsa det. Men han säger ingenting bestämdt om saken, utan vill tala med mig derom, hvar: före han ber mig komma till Loadon.? Osborne läste brefvet, men sade ingenting då han återlemnade det. Efter ett par minuters tystnad yttrade han slutligen och i en toa, som om Roger gjort honom förebråelser: Hvartill behöfver du penningar? Taga vi för mycket af dig? Det är skamligt, men hvad kan jag göra? Visa mig blott något sätt att förtjeaa pengar och jag skall börja arvetet i morgon dag.?