Aftonbladet – 19 maj 1866, sida 4

var kyrkan blott ett kapell, sedermera blef den församlingskyrka, men den undertrycktes 1790 och såldes till enskilde. Denna kyrka hade under tre hundrade år efter hvarandra haft ett mycket besynnerligt privilegium och som bättre än någon känd afhandling skildrar de råa sed vänjor, som herrskade under medeltiden. I denna kyrka, och blott i denna, var det tillåtet för unga qvinnor, som utan äktenskap blifvit mödrar, att erhålla kyrkans välsignelse genom vigsel. I hvarje annan kyrka än denna var vigsel dem förbjuden och presten i Sainte-Marine måste dessutom för att få viga tillsammans ett par, hafva särskild tillåtelse af LOffwialit eller den kyrkliga jurisdiktionen i Paris. Under denna barbariska tid ansåg man nödvändigt att ännu mera förödmjuka dessa stackars synderskor och ytterligare påminna dem om deras felsteg. Under vigseln måste de knäböja på groft tillyxade träklabbar och ringen, som sattes på deras finer, var flätad af halmstrån. Detta bruk foitor ända till 17:de seklets början och först år 1627 genomdrefs den förändringen, att halmringen fick urbytas mot en ring af silfver. I dessa dagar hafva kyrkans murar ramlat för jernspettet och hackan, och Paris har beröfvats ännu ett af sina gamla minnen.