Till Redaktionen af Aftonbladet! Vid aftryckningen ur Upsala-Posten af mitt försvar för denna tidnings mot mig riktade beskyllning om ändrad öfvertygelse 1 beväringsfrågan, har red. af Aftonbladet tillagt, att det vore en sofism att påstå, att beväringslottningen endast vore en lottning om exercis, emedan beväringssoldaterna skulle vara ständigt redo att ingå i linie-armån, kunna användas till anfallskrig och sändas såsom hjelptrupper till främmande länder, hvaremot den öfriga beväringen Pendast vore värnepligtig i teorien och på papret eller i nödens stund och då så gjordes beiof m. m. Jag anhåller om att få upplysa, att denna af red. gjorda skilnad hvilar på ett fullkomligt misstag. Den kongl. propositionen den 21 Nov. 1865 om ändring i beväringsinrättningen innehåller intet enda ord, som föranleder till den vådliga och orimliga skilnaden, att den öfriga bevä a ej skulle hafva samma åliggande att använas i anfallskrig, som beväringssoldaterna, eller att i ringaste afseende hafva mindre krigspligt än de. Huru är det tänkbart att vi finge ett sådant krig, der endast 50,000 man (som är stammens och beväringssoldaternas styrka) användas? Sådana obetydliga krig ske icke nu för tiden. Beväringssoldaterna skulle endast vara färdiga att genast utgå, men att de öfrige kunde vara vissa på, att snart efterfölja. Vid ett fiendtligt inbrott är det alldeles uppenbart, att ett sådant ej skulle aflöpa så lindrigt, att en anfallande fiende droge sig tillbaka för 50,000 man. Efter några veckors strid uppkomma förluster, och hvarigenom skulle dessa ersättas, för att hålla armån fulltalig, om icke från den öfriga beväringen? — Vid ett anfallskrig åter kunde aldrig ifrågakomma att utsända hela armen, utan endast en del, ty landet kunde ej blottas på trupper. En betydlig del af armen måste således vara hemma, och det bör antagas, att krigsstyrelsen är så klok, att till ersättning för den utevarande armåns förluster icke utsända blott stamtrupper, utan just nyexerserad beväring. I annat fall vore ju snart hela armån förstörd. Den föreställningen är således alldeles oriktig, att den allmänna beväringen skulle blott vara krigspligtig i teorien och i nödens stund. Föröfrigt står denna stund, både i försvarsoch i anfallskrig, med en så liten styrka som vår, snart för dörren. Jag torde således hafva visat, att det icke är jag som gjort mig skyldig till sofism. — lutligen ber jag red. tillåta mig få tillägga, att ehuru det är ganska riktigt, att sedan det k. förslaget blifvit undanröjdt, föga anledning är att i ämnet uttala sig? — så är dock frågan om ändrad öfvertygelse och yttrade sofismer, hvilka frågor icke af mig blifvit väckta, alldeles oberoende af kongl. propositionen, och att det är derföre jag i detta försvarskrig ansett mig hafva värnepligt, liksom värnerätt. J. 4. H. Vi skulle gerna unna den ärade insändaren det sista ordet, men kunna icke underlåta att, bland det myckna som med anledning af hans uppsats kunde sägas, endast erinra derom, att det ligger mycket nära till hands att vår regering skulle kunna i ett krig utom våra gränser deltaga med en hjelpkär, sammansatt till hälften af indelta och värfvade, till hälften af beväringssoldater, under det ingen enda man af den endast på papperet befintliga beväringen blefve atskrifven ens till exercis, mycket mindre