Aftonbladet – 12 maj 1866, sida 2

tyckte icke om att på detta sätt blifva tillfrågad om sitt namn. En jemnlike i rang kunde gissa hvem han var eller igenkänna honom; men tilldess han sjelf presenterade sig, hade en underordnad ingenting annat att göra än att tillt la honom med ett vördnadsfullt ?sir?. Detta var squirens åsigt om etikettens fordringar. Jag är mr Hamley af Hamley. Jag antager att ni ännu är okunnig om gränslinien mellan lord Cumnors egendom och min, hvarföre jag vill säga er, att den sednare börjar der borta vid dammen, just der marken höjer sig.? Jag svätvar ej i minsta ovisshet derom mr Hamley?, sade Preston, litet harmsen c ver att blifva ansedd så okunnig. Men får jag fråga hvarföre min uppmärksamhet derå blir påkallad just nu? Squirens vrede, höll på att koka öfver, men han återhöll den genom en ansträngning, så mycket berömligare, som den var mycket sior. Det låg nemligen i den vackra. och elegant klädda inspektorens ton och sätt något som ytterligt retade squiren, förut harmsen öfvcr resultatet af en ofrivillig jemförelse mellan sin egen gamla skymmel och. den präktige springare mr Preston red. Jag har nyss hört att ert folk rycka upp buskarne på min jagtmark för att använda dem till bränsle?, sade han. ?Det är möjligt?, svarade var Preston vårdslöst och höjde på ögonbrynen. Jag förmodar de ej ansågo skadan särdeles stor. Jag skall emellertid höra efter om det är sannt.? ?Betvifiar ni mina ord, sir?? sade squirem och ryckte på tyglarne, så att den gomla bästen började smått stegra sig. ?Jag säger er ju, att jeg hört det för en half timma sedan.? (Forts:)