Aftonbladet – 12 maj 1866, sida 2

jag visste ej att han var faderoch moderlös. Gud förlåte mig! Han tänker på halta David, som brukade gå och sätta snaror för skogsfågeln, hviskade sonhustrun. Kors, han är ju död för tjugo år sedan4, svarade sequiren förundrad. Ja, men farfar drömmer vaken ibland, tyckes det, och det är alltid om fordna tider. Nu vaknar han ej på en god stund; det är bäst ni sitter ned, sir, om ni vill vänta till dess, sade hon och torkade af stolen med förklädet. Hean bad mig ändtligen väcka honom, ifall han skulle sofva när ni eller herr Roger kom, för herr Roger sade att han skulle komma igen i morgon. Men han sofver nog en timma eller så, om ingen väcker honom. Jag skulle gerna velat säga honom farvål; jag ängrar att jag ej gjorde det. Det går så fort med honom — han somnar på ögonblicket, sade sonhustrun. Men om ni så vill, squire, kan jag gerna väcka honom. Nej, nej, sade squiren hastigt, då den unga hustrun tycktes ämna låta ord och handling följas åt. Jag kommer hellre igen i morgon. Och säg honom att jag var ledsen att jag ej fick taga afsked af honom, ty det var jag verkligen. Och för all del skicka upp till gården, om det är något ni behöfver! Jaså, herr Roger skall komma i dag? Då får ja höra hur det är med honom. Men jag skulle bra gerna velat taga farväl af honom — det skulle jag!4 Squiren gick ut och steg till häst, sedan han gifvit ett sexpencestycke åt gossen som hållit hans skymmel. Han höll stilla en stund och såg på arbetet, som nu pågick bredvid hans egna, halffullbordade arbeten. Det var bittert att se detta. Ehuru han