Aftonbladet – 12 maj 1866, sida 2

sig och att de visst skulle blifva farfars död om de fortforo. Hon yttrade detta, så att den gamle, som efter hostan alldeles utmattad fallit tillbaka på hufvudkudden, också hörde hennes åsigt af saken. Den fattige talar om döden rätt fram och utan den försigtighet som brukas af fint folk. Squiren blef förundrad öfver hennes hårdhet, men Silas, som hon vårdat ömt och omsorgsfullt fästade sig ej de vid, mera än om hon segt att solen samma afton skulle gå ned i vanlig tid. Han var vida mer orolig öfver att ej få fortsätta sin berättelse. De der utländningarne — jag kallar dem så, fast några af dem ha arbetat hos er förut, squire — de rycka upp både njuponbuskarne och ginsten och bränna upp dem, när de koka sin mat. Och nästan allesamman äta här, ty de ha långt hem, och om vi ej ser efter dem, squire, så blir det snart icke en buske qvar, der räfven kan sticka undan hufvudet en gång. Jag tyckte jag ville säga er detta innan jag dör, squire. Presten var här, men jag sade det icke ät honom. Han bara håller med grefvens folk, och hade icke brytt sig om det. Jag tänker grefven har ställt honom i vår predikstol, för han talte så mycket om hur godt det var att så mycket fattigt folk fick arbeta, och han sade aldrig ett sådant ord, då ni höll på med afdikningen på er jord, squire.4 Detta långa tal hade flera gånger afbrutits af hostan, mena när det var slutact och han således fått säga hvad han önskaue, vände han sig åt väggen och tycktes somna. Men på en gäng reste han sig upp och utbrast : Jag slog honom för hårdt, det gjorde jag: Men han stal bort fasanäggen, och