Aftonbladet – 12 maj 1866, sida 2

hus? af några af de qvarlemnade tegelrören. Men han var gamle Silas eonson och kunde gerna fått slå hela förrådet i stycken, om han velat, utan att squiren sagt något derom. Han ville blott ej spara ett enda tegelrör åt lord Cumnors folk. Nej, icke ett enda! Gamle Silas låg i ett litet rum bredvid den öfriga familjens dagligstuga, hvars lilla fönster hade utsigt öfver ?moarne?; den rutiga kattunsgardinen var dragen åt sidan, så att den gamle kunde se folket och följa arbetets gång derutanför. Han räckte strax sin hårda hand ät squiren, dödens närhet hade utjemnat alla skrankor mellan dem. Jag trodde nog att ni skulle komma, squire?, sade bhan.: ?Er far kom och tog afsk.d af min for, då han låg på sitt sista.? Åh, min kära gubbe?, sade squiren, lättrörd som alltid, tala ej om att dö? Du kommer nog upp igen, tänker jag. Du har väl fått eoppa och kött trån gården? Jag har sagt till derom.? ?Ja, ja, jag bar fått mat och dryck öfvernog. Den unge squiren och herr Roger voro här i går.? Ja, jag hörde det.? Men i dag är jag himmelriket värmare än i går, jag känner det. Men jag ville beer se efter räflyorna i West Spinney, squire — skogssnårena, ni vet der den gamla räfhonan hade sitt bo, hon som vi så många gånger hade en god jagt på. Ni kommer nog ihåg det, equire, fast ni var bara pojken då. Jag kan riktigt skratta när jag tänker derpå.? Men den garcles skratt slutade med en skarp hosta, som alldeles förskräckte squiren, ty det såg ut som om Silas aldrig skulle återfå andedrägten mera. Hans sonhustru skyndade in, och underrättade squiren att dessa anfall äf hösta mycket ofta infunno