Aftonbladet – 11 maj 1866, sida 3

. j vi BUT UIPTIFPIRUD VLIS TIL SAMS BI vå terräng, som bevakas af en bister med Pskarp? försedd soldat och som besökes helst vid middagstiden af många från och till fängelsets vakt gående personer. Så kort tid som möjligt borde jag uppehålla mig på bykerivinden, emedan jag in såg att huru kort än min frånvaro var från spinneriet, skulle den väcka uppseende och åstadkomma larm i lägret, desto hellre som äfven Bergvall ej syntes till. Afven hans belägenhet var ej afundsvärd. I kläderna hade jag åtskilliga vid en rymning högst behöfliga försvarsvapen och verktyg förvarade. Med tillhjelp af de senare lösgjordes några takpannor, men så försigtigt, att jag ej ens sjelf dervid hörde något buller, i afsigt att, när tillfället blef lägligt, klättra ut genom det tillämnade hålet, hoppa ned på en ofvan omförmälda erbetsplatsen och genast derefter, eåsom ingenting händt, obesvärad passera genom portöppningen intill kamrerarekontoret, förbi den der stående posten och yttre vakten. Lyckligt passerad denpa hade resten varit en lätt sak. Men lyckan gynnade migicke. Soldaten gick ordentligt i portöppningen, och många civila personer besökte den inre vakten. Jag började nu fundera på den gamla af allmogen trodda konsten, att göra mig osynlig; men min kraft var bruten. Emellertid j förgick den dyrbara tiden, tängelsets signalklocka skramlade för arbetets början ånyo kl. 1, och eoldatbetäckningen hade den oför skämdheten att punktlgtinställa sig på den öppna platsen alldeles nedunder mitt gömetälle, Jag hade lätt kunnat derifrån vidröra flygelkarlen eller åtminstone hans långa gevär. Men pojketreck dugde ej härvidlag, all upptänklig beslutsamhet måste anlitas, så mycket hellre som jag tyckte mig förmärka något ovanligt inom fängelset 4). ?Jag aftog mina civila kläder (d. v.s. de tillgripoa) lade dem undan på vinden och påtog åter under djup ledsnad fångdrägten, fångtröja, väst och mössa, med hvilka persedlar bevakningen skulle narras och ledas in på den tron, att Bergvall hade sprungit från bykeriet. Utan att Jåtea om något,. begaf jag mig nu omkring klockan half två e. m. från bykeriet upp till vestra byggnadens ullspinperi. Under vägen möttes jeg af nägra bland bevskningspersontlen, som meddelade den icke glada underrättelsen att man hade sökt efter Andersson?. -— Ja så, svsrade jag, här har ni ju mig, och ingenting är ju på färde.? Jag gick fullkomligt lugna in på spinneriet, hvars post frågade hvar jag hållit till? Han fick ett tillfredsställande svar, med tilllägg att jag, som medtagit en arbetsjournal, ver nödsakad att infinna mig på arbetsföreståndarekontoret, för att der redogöra för veckans spånad. Denna förevändning lyckades. Posten var lugn då han sjelf hade sett min dyrbara person.? På nämnde kontor gjorde Andersson ganska hastigt redo och räkning för sitt fögderi. Men han tyckte sig spåra i personalens snsigten en viss oro, och man tycktes nu begrunda hvar Bergvall kunde vara. Man ville som en möjlighet antaga, att han under hviltimman Jegt sig afsides på rvägot ställe att eofva, och ej hört arbetssig. alen kl. 1. Neturligtvis biträdde Andersson samma åsigt. samt kastade afsides på vinden Bergvalls Han ?glömde? medtaga urbetejournalen, då han eflägenade sig från kontoret; men med yttersta brådska sprang han derefter genast upp till spinneriets låsta ytterdörr, som han blåste upp? och derefter åter tillstängde, samt uten att af någon blifva observerad, begaf han sig vidare till väfskedsbinderiet, der Bergvall nu mottog den nedslående underrättelsen att den så länge öfvertänkta och förberedda rymningsplanen hade misslyckats. Underkastade de sig nu det oblida ödet? Öfvergåfvo de nu rymningsföreöket? Återvände de till sitt arbete som fängar? Nej, visst icke. Begäret till friheten var lika stort; hoppet och förslagenheten öfvergåfvo dem icke ens nu. Bergvall — man torde erinra sig att han under väfskedsbinderiets golf beredt sig ett litet gömställe, dit han anat sig väg genom att bryta opp en golfbräda — beredde ögonblickligt tillträde för Andersson, som genast kröp ned i hålet, hvarefter brädan med de medtagna trä skrufvarne väl fastgjordes. — ?Vi hade således ett eget hem, fritt från saller?, yttrar. Andersson, men af en besynnerlig beskaffenhet. Hela lokalen utgjorde, enligt hvad sedan vid uppmätning utrönts, en rymd af 52 kubikfot, således ungefär en vanlig packlår; den ena sidan formerades af det sluttande tegeltaket, den andra af en murbruksvägg, de begge öfriga ar bjelkar och plankor från hvilka kådan hade utträngt. Lägger man härtill att utrymmet i denna skrubb äfven togs i anspråk af de derstädes för rymningen afsedda persedlarne, och att det var på högsommaren, som lokslen begagnades, under det värmen derinne uppjagades till 45 grader Cels., så kan man tänka sig i hvilket helvete fångarne tagit plets. Under det att de sjelfve iakttogo den djupaste tystnad, uppkom stor rörelse inom fängel. set. Andersson och Bergvall hade blifvit saknadekort efter det de försvunnit. Visiteringar anbefalldes och utfördes genast med den ytterligaste omsorg; ty att rymmarne skulle finnas inom fästningen ansågs såsom säkert. — Vi återupptaga nu tråden af Anderssons egen berättelse. (Slutet följer.) 4) Detta ovanliga bestod deri att man hade saknat den alltid väl uppmärksammade Andersson. Tullarne å lifsmedelL Man vill icke gerna antaga att det kan bero på majoriteten hos ett sammansatt bevillningsutskott? att för vårt land skapa dyr tid för alla och svält för de fattigare klasserna. Men blotta farhågan att så möjligen kan ske bör för folket innebära en uppfordran att bortlägga den slöa likgiltighet, hvarmed det vent sig att betrakta äfven sina närmaste och vigtigaste offentliga angelägenheter.