Aftonbladet – 9 maj 1866, sida 2

summan var större än hon först trodde. Men det tycktes ej så vara, ty hon suckade djupt och sköt ihop pengarne. Anvnu icke!4 sade hon; och dock felas det ej så mycket. Bå dåraklig jag var — 0, så dåraktig! Om jag ändå strax fått säga det åt mamma! Hon var alltid så noga att betala sina skulder; men kanske hade hon ej haft penningar då heller. Nå ja, äfven om jag ej beger mig ut i andras tjenst, så bör jag ändå med tiden kunna spara ihop hela summan med ränta, men det går långsamt, mycket långsamt!? Nägra veckor sednare än den tid han utsatt, återkom Roger hem. Vid ett af sina morgonbesök hos Gibsons, berättade Osborne att hans bror varit hemma ett par dagar. Och icke sarit här ännu ? sade mrs Gibson. Det var icke beskedligt af honom att ej komma och helsa på oss så snart som möjligt. Säg honom det, jag ber er.4 Osborne var icke alldeles okunnig om huru Roger blifvit mottagen vid sitt sista besök. Roger hade väl ej klagat deröfver, men just denna morgon, då Osborne ville att brodren skulle, följa med honom till Hollingford, hade Roger berättat honom hvad mrs Gibson sagt. Han tycktes snarare finna det löjligt än harmligt, men Osborne förstod väl att han plågades af att ett dylikt band skulle läggas på det enda nöje han unnade sig. Ingen af bröderna antnärkte att Ösbornes besök alltid varit välkomna, både tidigt och sent, men båda hade tänkt derpå och dragit sina slutsatser deraf, Men nu, då mrs Gibson så hjertligt bad helsa till Roger, ansåg Osborne sig hafva varit orättvis emot henne. Hon var visst nyckfull, men säkert icke beräknande och egennyttig; det var blott i ett anfall af då