Aftonbladet – 9 maj 1866, sida 2

en elak dröm! Du är alldeles uttröttad?, fortfor hon och satte sig på soffan bredvid Cyntia, samt tog hennes hand i sin och smekte den sakta. Hon gjorde ofta så med sin far och på ett sätt, som så märkvärdigt påminte om hennes mor, att mr Gibson ofta undrade om det var en vana som gått i arf, eller ett dröjande minne af den för tidigt bortgångna modrens milda ömhetsbetygelser mot barnet. Ack, så god du är, Molly! Jag undrar om jag också kunde blifvit god, ifall jag blifvit uppfostrad på samma sätt. en jag har biifvit så kastad omkring i verlden.? Så gå då ej. och låt kasta dig omkring i verlden igen?, sade Molly vänligt. Ack! Det vore dock både rättast och bäst, Men, ser du, ingen har någonsin hållit af mig så mycket som du och din far, tror jag — säg, Molly, håller han icke af mig litet? Och det är hårdt att drifvas ut ur ett så godt hem.? Cyntia, du är sjuk, eller också drömmer du ännu!? Cyntia satt med händerna hopknäppta omkring knäet och stirrade framför sig. ?Ja?, sade hon slutligen, dragande en djup suck, men smålog sträxt vid åsypen ar Mollys ängsliga utseende. Ja, ingen kan undslippa sitt öde, förmodar jag, och öfverallt annorstädes skulle jag dessutom vara mycket mera öfvergifven och utan beskydd.? ij Hvad menar du med ditt öde? Seså, lilla vännen, intet förhör, jag ber, sade Cyntia, som nu återfått sitt vanliga sätt att vara och uttrycka sig. Jag vet icke ens om jag har något öde. Men fast jag i själ och hjerta är den allra fegaste ultron, så kan jag ändå visa mig som om Jag bade mod att strida,?