mig vockrare ögon: milda, allvarliga, ömma, bedjande, — och en sådan himmelsk färg! Jag söker ofta efter något i naturen att jemföra dem med, men de likna ej violen — den blå färgen i ögat antyder alltför ofta svag synförmåga; de likna ej himmelen — den färgen har något härdt och känslolöst.? ?Seså, försök nu ej längre att uppsöka någon färg som liknar dem — alldeles som om de vore ett stycke band och du en krämare, som skulle söka ut ett passande tyg dertill — säg med detsamma att de äro dina ledstjernor? och låt det så vara slut! Jag sätter Mollys grå ögon med de långa svarta ögonhåren, högt öfver den andra flickans ?stjernor?; men det är naturligtvis en smaksak.? Snart hade både Osborne och Roger lemnat trakten. Oaktadt alla mrs Gibsons klagomål öfver den sednares tidiga och täta besök, började hon nu, sedan de upphört, att sakna dem, råsom ett rätt angenämt afbrott i hvardagslifvet. De medförde en flägt af en annan atmosfer än den i Hollingford i alla fail. Roger och hans bror hade alltid varit redo att göra damerna de små tjenster, som mr Gibson, med sin ständigt växaude prektik, aldrig hade tid att utföra och som det är så behagligt att kunna anförtro åt en artig savaljer. Doktorns praktik ökades, som sagdt, nästan dagligen, och det var på det rela rätt godt att-han ej hade tid att vara nycket hemma. Han tänkte så till och ned sjelf ibland, då han hörde sin bustrus tändiga klagan öfver småsaker, elier intetägande prat om alldeles likgiltiga ting. ller då han varseblef af hvilkes ihålig naur alla hennes förträffliga grundsatser voro. sikväl tillät han sig aldrig ett ögonblicks nger öfver det steg han tagit: han slöt