Aftonbladet – 7 maj 1866, sida 3

0 OO OST OSP SO VO AR ee KK LÖRDAGENS FÖRMIDDAGSPLENUM. Bondeståndet. (KL. 10 f. m.) Efter verkstäldt val till ledamöter och supple anter i förstärkt statsutskott, för hvars utgång vi förut redogjort, föredrogs sammansatta lagoch ekonomiutskottets utlåtande n:r 5, i anledning af K. M:ts proposition angående förändring i grunderna för . beväringsinrättningen samt om bildande af en landstorm. Jonas Andersson yttrade: Utan att på minsta sätt vilja misstro att icke regeringen vid behandlingen af denna fråga varit ledd af den lifligaste fosterlandskänsla, kunde dock tal. icke tillbakahålla den anmärkningen att regeringen varit mindre lycklig vid väljandet af vägen för att nå det stora målet — fosterlandets försvar och oberoende. Detta försvar kunde säkert ordnas på ett mera betryggande och mindre kostbart sätt, och man borde först af allt se till att försvaret ställdes på en sådan grund att svenska folkets urgamla frihetskänsla icke derigenom lede något afbräck. Om denna frihetskänsla kränktes och den hos folket så djupt och innerligt uppfattade pligten att alla äro skyldiga att offra lif och blod för landets försvar, förbisågs, skulle helt visst hela institutionen mottagas med misstroende och motvilja samt icke bära de frukter, man af densamma hoppats skörda. Den i kongl. propositionen föreslagna rättighet att friköpa sig från en pligt, som bör delas af alla, ej mindre den rike, än den fattige, samt Utterisustemet, skola i alla tider strida mot svenska folkets uppfattning af en rättvis fördelning af försvaret samt hvarje medborgares pligt i detta afseende. Frivillighetens princip bör utgöra första grunden isvårt nationalförsvar. Den nyvaknade skarpskytterörelsen har redan visat oss att denna princip omfattas med värma samt vunnit landets förtroende. Det är också i denna riktning vi böra söka utbilda vårt försvar. Militärundervisningen borde derför redan börja i folkskolan samt än vidare utbildas vid elementarläroverken, och all möjlig uppmärksamhet egnas åt ynglinens utveckling i detta afseende, då vi helt visst skulle erhålla den militäriska bildning, som vore behöflig för ändamålets vinnande. Om härtill komme allas förpligtelse att under vissa år gå i fält för att försvara fosterlandet samt en bestämd förvärfvad färdighet i de militäriska öfningarne fordrades, skulle vi utan tvifvel erhålla ett försvarssystem, som vore mera bevegande och mindre betungande än det nu föreslagna. Konskriptionssystemet kommer att i väsentlig mån förqväfva skarpskytterörelsen. Det bygger också ett försvar på helt andra grunder än de nu af tal. angifna, hvarför tal. af sin medborgerliga pligt fann sig manad att yrka afslag såa väl i den kongl. propositionen som å utskottets i ämnet afgifna förslag. Flera ledamöter instämde i detta anförande. Nils Olsson, Carl Ifvarsson, Mats Persson, Lars Persson, 0. B. Olsson, Johan Magnus Björkman, Carl Isak Benatsson, Adolf Sköldberg, Öla Lassson, Ola Jönsson, Lundahl, Sven Nilsson, Jöns Andersson, Åke Andersson, Hörnfeldt, Forsbeck, Rundbäck, Jonas Jonasson, Sven Hansson, Andreas Eskilsson, August Andersson, Olof Larsson, Engman, Olof Nilsson, Per Nilsson från Kristianstads län, Medin, Bjerkander, Johan Johansson, Lundqvist, Per Nilsson från Malmöhus län, Carl Johan Johansson, Johan Petter Andreasson, Anders Andersson från Skaraborgs län. Sandstedt, Östman, Petter Andersson, osenberg, Anders Jonsson, Anders Pehrsson från Kristianstads län, Almqvist, Uhr, Pehr Andersson, C. A. Larsson, Johan Fredrik Fredriksson, Sv. Bergström, Aug. Danielsson och Johannes Andersson från Skaraborgs län uppträdde, de flesta med skriftliga anföranden, hvaruti de skildrade den bestörtning som den kongl. propositionen väckt i alla delar af landet. De hade derför af sina kommittenter erhållit de kraftigaste uppmaningar att bekämpa antagandet af ett försvarssystem, som skulle öfver riket sprida olyckor, hvars gräns man nu icke kunde ana. I hufvudsakliga delar instämde dessa tal. i Jonas Anderssons åsigter om nationalförsvaret. Ingen af talarne satte i fråga att icke det nuvarande försvaret vore otillräckligt samt att landet måste underkasta sig uppoffringar för att få detsamma ordnadt efter tidens fordringar. Ingen förnekade medborgarens värnepligt samt skyldighet, att, om så påfordrades, gå man ur huse? till älskadt fosterlands försvar och att för detta ändamål inhemta nödig vapenöfning. Men lotterisystemet och den rikes rätt att friköpa sig från den heliga pligten att skydda fäderneslandet samt följaktligen den fattiges skyldighet att ensam kläda blodig skjorta? för landets försvar, blef af dessa talare lifligt förkastadt såsom på en gång orättvist och till sina följder olycksbringande. Flera af dessa talare ansågo dessutom att man ej med penningar borde kunna köpa sig fri från att värna fosterjorden, ty här gällde det menniskolif, och sådana kunna ej uppvägas med penningar. Då de djupa leder, som måste bildas för landets försvar, företrädesvis utgjordes af allmogens söner, hoppades talarne att hvarken regeringen eller medstånden skulle lemna utan uppmärksamhet hvad Sverges allmoge i denna fråga änkte, hvilka känslor den hyste. Enoch annan talare påminte, med rörd stämma, om de sorger som 1808 års . utlottning medförde, samt skildrade i lifliga färger allt det förhatliga som ligger i att på detta sätt åt lotteriurnan öfverlemna pligten att försvara landet. Per Nilsson i Espö, Rosenberg, Almqvist m. fl. ansågo att regeringen ingalunda borde klandras för det framlagda förslaget, som utan tvifvel hade sin grund i den lifligaste fosterlandskänsla, men lika otvifvelaktigt vore det äfven att regeringen detta förslag valt en olycklig väg att nå det för alla eftersträfvansvärda målet — fosterlandets försvar. Ingen enda röst höjdes för den kongl. proposiionen eller utskottets derpå till större delen fotade utlåtande, och båda blefvo äfven, vid framtänd proposition, med ett enhälligt nej förkastade. Plenum afslutades kl. ? till 4 e. m.