för att taga afsked, ännu hållande törnrosgrenen i banden. Mitt vistande i London kommer ej att räcka mer än fjorton dagar eller så — är det något jag kan uträtta för er — eller för er?? tillade han, vändande sig först till Cyntia och sedan till Molly. Nej, tusen tack, sade Cyntia med ett af sina Jjulvaste leenden; derpå som om någonting hastigt fallit henne in, sträckte hon sig ut genom fönstret och afbröt nägra halfutsprungna törnrosor, och räckte honom dem med orden: ?Se här! ni förtjenar några vac krare blommor än de der halfvissnade: kasta bort dem och tzg dessa!? Hans ögon blixtrade och hans kinder glödde då han tog de erbjudna blommorna; men ban behöll tillika dem han förut fått. rEmellertid kan jag ju få komma hit efter er andra frukost, och eftermiddagarne och aftnarne blifva om en månad härefter den behagligaste tiden af dagen. Han sade detta till både Molly och Cyntia, ehuru han i sina tankar blott tilltalte den sednare. Mrs Gibson låtsade ieke höra hvad ban sade och räckte honom åter sin kalla hand. Jag hoppas vi få se er, då ni kommer tillbaka?, sade hon, ?och glöm för all del ej att säga er bror huru mycket vi längta efter ett besök af honem.? Då han lemnat rummet, var Molly nära att låta sina känslor få luft i ord, ty hennes bjerta var öfverfullt. Hon hade noga gifvit akt på honom och läst hans tankar i hans drag och blick; hon hade sett huru ledsen han blifvit vid sin missräkning på nöjet af den utflykt till Hurst Wood han föreslagit och vid öfvertygelsen om att han ej var välkommen ji sin gamle väns hus — en öfvertygelse som ej kunde undgå att slutligen tränga sig på honom — och allt