att förstärka stammen. Tal. antog att den, stående armån, efter vanliga afdrag, ej räk1 nar mer än 25,000 man, och han ansäg det ! icke vara någoa obetydlig förstärkning attll på ett bräde fördubbla denna styrka. Dent som disponerar en sädan styrka fullt krigs-. luglig kan antingen påräkna att få vara i fred, eller, om ett anfall verkligen ifrågakommer, att detsamma erfordrar sådana rustningar, att tid vinnes till motrustningar. I händelse af ett plötsligt öfverfall skulle man lock disponera 50 bataljoner, och efter nån tid 75. Tal. ville hellre ett: icke allt för stort skal med någon kärna, än ett stort skal med ringa kärna! Komitens Tförslag i afseende på öfningstiden vore dock bygdt å antagande att reserven, det öfriga beringsmanskapet, skulle erhälla samma öfning som hittills. I lottningen fann tal. det naturligaste uttagningssättet, då alla vore till tjensten lika pligtige, men alla icke be-l, höfde utföra den. Det vore ju blott frågal om några veckors öfniog. Då fråga blri om en verklig krigstjenst g cke längre lottningen, och de utlottade komme blott att vid plötsligt öfverfall först gå i striden. Lottningen vore förhatlig blott derföre att den vore något nytt. Gerca skulle man undvika den genom allas öfning, om detta läte sig göra; men det nyttiga vore att det luunes en stridsfärdig styrka, så att man ej vore prisgilven åt en handfull fiender land-:; tta på vår kust. Tal. berörde derefter: rhållandet med öfningstiden i audra ar; måer, skälen till beväringsälderns framflytt; : ; ; ning och beväringstidens utsträckning samt : utsigten att erhålla den nödiga styrkan geocm frivillig anmälning, med afreende ä hvilken sista omständighet han erkände sig, med stöd at erferenheten med elite-inräwvtningen, icke hysa öfverspända förhoppningar. Blutligen förklarade han sig anse väll. omutskottets förslag antogs, men trodde ej att om det förkastades fäderneslandets väl stode på spel, finnande han det naturligt avt de flesta ej ännu hunnit sätta sig ini frågan. Hr Witt uppträdde endast för att med anledning af frih. Raabsyttrande om Carlskrona i ett patetiskt föredrag lägga ständerna på bjertat, att på Carlskrona hängde fäderneslandets väl och ve. Kyrkoherden Oltterström tillkännagaf deremot genast från början att han ville hälla sig till saken. Han erinrade huruledes det icke längesedan hörda talet om allmän afväpning till följd af inträffade händelser förbytts, åtminstone i de mindre staterna, till ett tal om allmän folkbeväpning. Man finge icke dölja för sig vårt försvarsväsens otillfredsställande skick, och man ville derför gerna i det konel. förslaget till folkbeväpning se ett bemödande att trygga landet för eventualiteten ef ett fiendthgt anfall. Tal. gillade i princip beväringsålderns framflyttning, beväriogspligtens utsträckning till 10 år och pligten för hvarje vapenför man att tillhöra landstormen, och han villa att folkbeväpningen skulle vara till icke blott på papperet utan göras till en lefvande verklighet. Mot det sätt, på hvilket det kongl. förslaget ville realisera folkbeväpniogsiden fann tal. dock stora betänkligheter, motsälttande han sig såväl befrielsen för en dei af beväringen från öfning som isynnerhet lottningen, hvars förhatlighet för svenska folket han med mycken skärpa betonade. : Tal. tillade, att vi ej hafva flere vapenföra armar än vi behöfva, och att med pågon ansträngning af våra krafter vi kunna komma till en ändamålsenlig utveckling af en tillfyllestgörande folkbeväpnirg, om vi blott hälla grunden ren och oförfalskad. Han kom derföre till det resultat, att ständerna borde i sista momentet af den föreslagna skrifvelsen betona nödvändigheten ef alla åldersklassernas vapenöfning såsom hittills och i första moment inlägga en protest mot all tanke på lottkastning. General af Klint, som varit medlem af det sammansatta utskottet och nu uppträdde till försvar för förslaget, förklarade sig dock förekommen af hr Rosensvärd. Motviljan mot lottningen vore blott en fördom. Den vore mera rättvis och mindre ledaude till missbruk än nu stadgade uttagningssätt vid krigsutbrott. Anmärkte vidare, att den af Letrn omförmälda beväring väl gick till gränsen, men stannade der för att öfvas innan den fördes mot fienden. Slutligen varnade tal. mot art bygga något på den frivilliga beväpningen. Det föreliggande förslaget skulle likväl ej motarbeta densamma; tvertom skulle skarpskytteföreningarne blifva en föresyp för landstormen. Grelve E. Sparre uppträdde i egenskap af utskottets ordförande till försvar för dess förslag, anförande hufvudsakligen enahanda skäl som hrr Rosensvärd och af Klint, samt förklarade slutligen, att han föreställde sig att representationen nu hvarken komme att gifva något bestämdt jakande eller bestämdt nekande, svar, men förslaget skulle dock medföra det gagn att uppmärksamheten hade blifvit riktad på ämnet, och att man skall anstränga sig att finna en tillfredsställande lösning. . Till sist uppträdde C. ÅA. Larsson från Östergötland och omförmälde det kompakta motständ, som förslaget röner inom bondeståndet, erinrande tal. i förbigående om den allmogen vid indelningsverkets upprättande gilna försäkran, att vara från ytierligare utskrifoingar befriade. Detvar, slöt tal., bondeståndets lifligasie önskan, att förslaget måtte förkastas. Ständerna hafva i dag valt medlerhmar i förstärkt statsutskott. På riddarhuset, der ett ovanligt stort antal medlemmar deltogo i voteringen, ha sedlarnes uppläsning och rösternas hopsumme