lor, att det vore vadligt all först vid krigsutbrott läta den öfriga delen af beväringen veta att de på fullt allvar äro krigspligiige. De hade genom den dragna frilotten vant sig att anse sig från krigstjenst befriade, och man finge i detta afseende icke förbise l: vanans och den ailmänna meningens makt. l: Ett farligt missnöje kunde eljest i ett kritiskt ögonblick uppstå. — Förslaget vore icke : heller välbetäskt med afseende på kosina! den, som enligt utskottets förslag skulle ökas : ännu mera än enligt den kel. propositionen. l; Man tycktes aildeles ha biseit vädan afl att denna lega, som de frivilliga skulle erhålla, och vid hvilken de vant sig under en angenäm fredstjenstgöriug, skulle komma att indragas just i det ögonblick, då det gällde att våga lif o d. Tal. fann slutligen förslaget ej vi emedan han ansåg det innebära fröet till indelningsverkets upphäfvande, h nom vi skulle beröfvas kärnan för vårt försvarsv Förslaget vore icke heller rät ty detj skulle ålägga de genom lottning uttagna, som ej kunna friköpa sig, en svär och tryckande tjenstgöring, från hvilken de öfriga vore befriade. Det vore icke rättvist, tilll följd af denna legning, som tilläte den rike att med en för honom ringa penning friköpa sig, under det den fattige blefve skyldig att betala med sitt blod eller sina lemmar. Att såsom i propositionen blifvit föreslaget göra den öfriga beväringsstyrkans öfning beroende af skarpskytterörelsens bestånd, vore äfven orättvist, oklokt och för nämnde rörelse afkylande. Förslaget vore slutligen godtyckligt derutinnan, att K. M:t skulle ega rätt att bestämma friköpningssumman. Tal. visade, att denna detalj vore af den vigt, att den ej borde vara på blott den ena statsmakten beroende. Med afseende å öfningstidens längd förklarade sig frih. Klinckowström väl anse det nyttigt, att så mycken öfning som möjligt erhölles, men frågan vore om den här föreslagna långa öfningstiden vore nödvändigare att åstadkomma än mycket annat, som för försvarsväsendet kunde vara erforderligt. Tal. åberopade med afseende å möjhgheten att på kortare tid utdana beväringen, yttranden på riddarhuset af general Lefrn och landshöfding Montgomery. Den förre yttrade på riddarhuset vid 1834— 35 ärs riksdag i detta afseende: Jag skall bedja få besvara ett yttrandeaf grefve Lövenhjelm. Hr grefyen har nemligen positivt sagt, att svenska soldaten blott är utmärkt då han är i rote och led samt fullständigt utrustad; men att han saknar den liflighet som fordras för att hastigt rycka i striden. Jag vill citera exempel; de tala. 1813 exercerades beväringen i4 eller 20 dagar och gick derefter hem. 1814 exercerades den samma tid, om icke kortare, och strax derpå marskerade den till gränsen, organiserad såsom jägarekår. De fingo der en liten stam af indelta armen, med hvilken de förenade sig; men äfven ?Vs af bataljonen voro konskriberade. Efter en kort öfningstid täflade dock dessa så med den gamla hären från första gången till den sista och på det utmärkta att konungen fann dem förtjenta af dess särskilta nådiga belöning. Då skedde striden likväl ej i led; men jag trotsar likväl att man i Frankrike med nåot tiraljörsystem skulle kunna tramvisa ärofulare strider. Jag minnes en bataljon af 300 man, utaf hvilka endast 17 funnos som icke blifvit träffade af kulor. 30 dödades och när de stridbara öfriga icke hade mera qvar af sin ammunition, plundrade de sina fallna kamraters patronkök och då all tillgång var uttömd, väntade de lugnt på sitt befäls Lefallningar. Sådan har jag sett svensk beväringstrupp efter 14 dagars exercis 2:ne år å rad. Men om man af sparsamhet icke vill medgifva en sådan utsträckning af beväringsmanskapets exercistid, blifva våra beväringsynglingar råa rekryter, och mycket af det försvar, landet af dem påräknar, ginge derigenom förloradt. Landshöfding Montgomery yttradej sammastädest den 12 Febr. 1829: Jag har sjelf varit vittne, under pröfningens hårdaste ögonblick, hurusom nägra veckors öfningstid kan bilda alldeles råa ynglingar till oväntadt fullkomliga krigare. Wasa regemente, en i största hast föranstaltad frivillig uppsättning under 1808 års krig, exercerades icke många dagar längre än vår nuvarande beväring, men bestod dock soldatprofvet, då det under reträtten från Kuopio, genast vid ankomsten till armen mottog arrigrgardet och chargerade plutonsvis i retirerande med en ordning, köld och säkerhet, som väckte sjelfva de blodbestänkta veteranernas förvåning.? Det var icke den så kallade otillräckliga och korta exercistiden, som gjorde landtvärnet i det hela så litet gagneligt; det var endast och alle. nast den ringa urskiljning, hvarmed man tillsatte befäl vid detsamma. Der befälet var något så när dugligt, befanns också denna landets ungdom fullkomligt uppfylla sin bestämmelse. Att studenter, bodbetjenter och gesäller, utan afseende på conduit, utan kunskap ikrigsyrket, icke kunde, som officerare och underofficerare, hvarken exercera, bilda eller vårda underlydande manskap, säger sig sjelf.? Frih. Klinckowström tillade, att krigshistorien för öfrigt visade, hvad som under dugliga befälhafvare kunnat uträttas med mindre öfvade trupper, anförande han exemplen af Gustaf II Adolfs uppbåd af oöfvadt folk, Stenbocks sirid med tanskarne och Napoleons segrar med de unge konskriberade under de allierades framryckande mot Paris. Det vigtigaste vore, att ha armen så organiserad att den e.de förnödenheter och godt befäl; att det vore väl sörjdt för geueralitet, ingeniörkår, armeförvaltning, fä nödiga reglementen och föreskrifter, en god materiel, ett lämpligt system för beväringens införlifvande med stammen och en ändamålsenlig organisation af landstorm n. Kaptenen frih. Sten Leijonhufvud uppträdde härefter till försvar för förslaget, börjande med en i hög och söker ton utkastad förebråelse till rikets ständer, att bära skulden för att vårt försvarsverk nu befunne sig på en sädan fot, att vi ej för vårt oberoende kunde lita på egen kraft, utan måste hoppas på andra akters intressen. ?Alla de många nej, som rullat ur förstärkta statsutskottets voteringsurna skulle vittna härom inför historien?. Det fanns dock i stånvdsrtepresentationens elfte timma ett tillfälle att vinna ett blidare omdöme. Detta vore naturligtvis genom att bifalla utskottets förslag, som tal. förordade, då äfven han ej ville att den återstående delen af beväringen ekulle lemnas oöfvad. Försvarade för öfrigt lottningen, som förklarades ha varit föremål för en ?impopularitets-fabrikation?. Begagnandet af ordet blodslottning? ver oriktigt, ty det flöte icke något blod på Axevalla, Ljungby och Ladugårdsgärde, och när det blir krig äro alla krigspligtiga. Att indelningsverket löpte nägon fara vore ett tomt hot, ty det kostade för mycket att få något annat i stället. En olycksdiger öfver skattning af den frivilliga beväpningens betydelse gjorde sig gällande, Den saknade disciplin, d. v. s. denna afsögelse af sig sjelf som endast vinnes, genom vanan att stå under fanorna. Tal. slöt sitt med större tillförsigt än talent framförda och ef församlingen föga uppmärksammade anförande med en uppmaning till ständerna, att afvålta den ceninertyngd af osjeliständighet, som hvilar på oss så länge försvarsverket är oordnadt?. : Öfverste Rosensvärd, medlem af 1: ndtförsvarskomitn, fick nu ordet och försvarade i en moderat ton komitåns förslag samt upptog till besvarande åtskilliga af motsidans argumenter. Utgångspunkten för hans resonnement var det såsom axiom uppställda, eburu af motsidan ingelunda medgifna anin andot Bit hann meon Pn nära AA