brådde dem just deras munterheter, som hindrade henne att räkna stygnen i broderiet, då dörren öppnades och Maria anmälde: ?mr Roger Hamley?, Så tråkigt!? sade mrs Gibson, nästan i detsamma han trädde in, i det hon sköt bort sin sybåge och steg upp. Hon räckte honom sin kalla, orörliga hand, med ett halfhögt: välkommen, under det hon alltjemt såg på sitt kära broderi. Han tycktes dock ej märka något af allt detta, utan gick fram till fönstret. Så vackra rosor !? sade han. Hamleyrosorna biifva väl öfverflödiga nu, sedan dessa slagit ut. Ja, det har ni rätt uti?, inföll mrs Gibson innan någon af de unga flickorna, som han tilltalade, hunnit svara. Ni har varit mycket god som så länge förselt oss med blommor, men som ni säger, det behöfs ej mera nu.? Han såg på henne med förvåning och ett litet moln skymde hans klara panna; det var kanske mera tonen än orden, som sårat honom. Mrs Gibson hade nu gifvit den första stöten och hon ämnade fortsätta striden med samma vapen. Molly förstod det väl, och-det skulle kanske smärtat henne ännu mera om hon ej sett huru Cyntias kinder brunno af vredens rodnad. Hon sade derföre ingenting, ty hon visste att Rogers försvar, om något försvar behöfdes, tryggt kunde lemnas i Cyntias händer. I alla fall, sade han och räckte ut handen för att taga den blommsnde törnrosgrenen som Cyntia I sfbrutit, ?blir min godhet — som mrs Gibson säger — mer än betalad om jag får dessa.? Det gamla för det nya, således?, sade Cyntia småleende och gat honom blommorna. Jag önskar att man alltid kunde köpa så