gånger förgätves, för att en enda gång få den lyckan att se henne. Men slutligen kom en dag då mrs Gibson öfverskred sin vanliga negativa ohöflighet och i ett anfall af ovanligt dåligt lynne, ty hon vari sjelfva verket både en god och gladlynt person, gjorde sig skyldig till positiv ohöflighet. Cyntia var nu mycket bättre. De nervstärkande medlen hade gjort henne godt, ehuru hon ej ville medgifva det; hennes friska rodnad och muntra lynne hade nästan alldeles kommit tillbaka, och all oro öfver henpes helsa var öfverflödig. Mrs Gibson satt i förmaket vid sitt broderi; de båda flickorna hade tagit plats vid fönstret och Cyntia skrattade bjertligt åt Mollys allvarsamma försök att efterhärma den accent, hvarmed hon nyss läst en sida i Voltaire. Ty skyldigheten eller skuggan deraf, att hvarje morgon ?läsa något nyttigt? uppebölls alltjemt, ehuru lord Hollingford, det oskyldiga upphofvet deriill, lemnat trakten utan att göra något försök för att återse Molly, hvilket mrs Gibson så säkert hopats. Denna dröm ur Tusen och en Natt ade försvunnit som en rök. Det var ännu tidigt på förmiddagen, morgonen af en förtjusande, klar, solig och dock ej för varm Junidag, och doften af blommor och gräs tycktes bölja i luften; hälften af den tid de unga flickorna skolat använda till sina fran-. ska studier, hade de blott brukat: till att, under skratt och skämt luta sig utom fönstret för att söka nå de törnrosrankor, som, fulla af blommor och snoppar, slingrade sig upp mot fönsterkarmen. Slutligen hade Cyntia lyckats afbryta en qvist deraf; hon hade kastat den i knäet, men många af af bladen hade redan fallit af, så attrosornas egentliga skönhet var förbi, ehuru doften deraf dröjde qvar. Mrs Gibson före