Aftonbladet – 2 maj 1866, sida 7

de sämsta lärare, ty de bästa och de bättre af dem bli alltid qvar i deras egen hembyggd. Men det värsta är, att dessa inkomne lärare ej blott skola stå i nära beröring med folk, som ofta ha ganska olika seder och föreställningar mot hvad de sjelfva tillförne erfarit, men de måste dagligen och stundligen umgås med, leda, rätta och undervisa varelser i deras späda och blyga ålder, eller skolbarn, hvilkas folkspråk, vanor, begrepp och nöjen de ingalunda förstå och hvilkas förtroende de sålunda blott sällan kunna vinna, hvilkas förstånd de endast med svårighet mäkta upplysa och hvilkas hjertan de kanske aldrig skola kunna röra. Det vore ju en ömklighet om en folklärare ej skulle förstå hvad skolbarnen i sin oskuld säga honom och om han ej skulle kunna anföra dem i deras hemlands-lekar och nöjen! Man har nog i våra dagar klagat öfver bok-träldom och död lex-läsning; men en sådan inkommen lärare, som åtminstone i början ej känner hvarken orten eller folket, han blefve då mer än någon annan tvungen, att blott hålla sig till den slöa utanlexan och tyst peka på landskaps-kartan (om den nemligen finnes), — ty han känner ju föga eller intet om den ort, han skulle tala om och hvarigenom han först xunde gifva något lif åt undervisningen — och sedan efter skoltimman kan han endast enligt reglementet trötta ungdomen med len ?fristående gymnastiken? i stället för utt låta dem fritt öfva deras glada folklear, emedan han dessvärre i dem ej kan leltaga. Och en sådan lärare från annen ort skall sålunda verkligen sällan kunna med ull nytta undervisa barnen eller vinna deas föräldrars förtroende; och allraminst läer han lyckas att bortarbeta den förmodigen befarade ort-ensidigheten, men i stället sanska mycket skada det för honom rämmande landskapets sjelfständiga folkif.