——— skulle komma på ett besök till Towers i nästa vecka. Han hade yttrat en önskan att lära känna författaren till den omtalade artikeln, som redan ådragit sig de franska vetenskapsmännens uppmärksamhet; lord Hollingford tillade några ord om sin egen önskan att göra bekantskap med en granne, hvars smak och sysselsättningar så mycket närmade sig hans egna. Brefvet slutade med en artig helsning från lord och lady Cumnor. Lord Hollingfords handstil var otydlig och svårläst, och squiren, som var vid tillräckligt dåligt lynne för att afslå all hjelp, höll på mycket länge med att läsa brefvet. Slutligen hade han dock fått reda på inne: bållet. Jaså, lordlöjtnanten behagar ändtligen taga litet notis om Hamleys af Hamley! Parlamentsyalen förestå, göra de icke det? Men jag kan berätta honom att vi ej så lätt låta lura oss. Denna snara är väl utlagd för dig, Osborne? Hvad är det du skrifvit, som den -franske herrn blifvit så intagen uti? Det är icke till mig, sir, svarade Osborne; både brefvet och besöket gällde Roger. Jag begriper det ej, sade squiren. De der whig-herrarne ha aldrig uppfyllt sina skyldigheter mot mig; och jag har ej heller saknat dem. Hertigen af Debenham brukade visa Hamleys den aktoinog de ha rätt att fordra, men sedan han dog och denne eländige whiglorden efterträdde honom har jag aldrig varit till middag på Towers — nej, icke en enda gång. Men, sir, jag vill minnas att ni sagt att lord Cumnor brukade bjuda er, men att ni drig antog hans bjudningar, sade Roger. Ja, hvad menar du med det? Kanske