Aftonbladet – 1 maj 1866, sida 2

— —— — TIuGOSJUNDE KKAPITLET. Far och söver. Det stod alltjemt lika illa til på Hamley Hall. Ingenting hade inträffat som kunnat förändra det ledsamma förhållandet mellan squiren och bans äldste son. Roger gjorde allt hvad han kunde för att närma dem till hvarandra, men undrade dock stundom om det ej skulle varit bälire ait lemna dem åt sig sig sielfva, ty de hade båda fått den vanan att gifva Roger sina respektive förtroenden, och på detta sätt fingo många af deras tankar och meningar en bestämd form och gjorde sålunda mera ondt än om de bade varit outtalade. Hvardagslifvet på Hamley bidrog ej heller rayeket till trefna den och både squirens och Osbornes helsa led deraf. Squiren blef mager och hans friska färg öfvergick till blekhet med blott några röda strimmor, så att hans kinder liknade mera Eardiston pipping, än ett ?böstpäron på den sidan som är vänd ät solea; Roger trodde att hons far satt för mycket inne och rökte ör mycket, men det var nästen omöjligt att numera få honom utom dörren; han var så rädd för åsypen sf de öfvergifna draineringsarbetena och den missaktade timmerskogen. Osborne var belt och hället upp: tegen af att genomgå och ordna sina dikter, för ait sålunda arbeta för det önskade oberoendet. Han skref dagligen till sm hustru, bar sjelf sinn bref till posten och heminde hennes, ändrade och strök och skref om sina sonnetter och gjorde då och då ett besök hos Gibsons, ty de unga flickornas llskap var honom en mycket behaglig förröelse, och med allt detta hade han ej mycken did öfrig för sin far. Han var dessutom alltför rädd om sig sjelf, eller, som ban sjelf sade, alltför känslig? för att tåla vid mycket af sequirens dysterhet eller ut