Aftonbladet – 27 april 1866, sida 7

svek honom, försigtigheten öfvergaf honom. Han uthärdade ej längre att endast om nätterna vandra. Under sin vandring mellan Nygårds och Lyngsäsa gästgifvaregårdar mötte han en dag tvenne jägare, mönsterskrifvaren Palm och inspektör Crona. De förhörde honom om hemort, yrke, pass och dylikt. Han uppgaf sig vara från blekingsgränsen, på väg från Köpenhamn, der han haft arbete, och framtog ett prestbevis för Fredrik Ström, hvilket dock genast befanns vara falekt, enär betygsutgifvarens namnteckning var af Palm noga känd. Med eanledning deraf blef Andersson at Palm häkted och förd till ortens kronofogde, hvilken hka litet som Palm anade att den fredlige Ström i verkligheten var den för allmänna säkerheten så ytterst vådlige Wilhelm Andersson. Sedan han öfver natten bevakats på kronofogdekontoret, afsändes ban, bunden med ett rep — i brist på annat fängsel — följande morgonen till Wexiö. Men resan gick långsamt i den djupa snön och de obanade vägarne, och vid Nöbbeleds gästgifvaregård gjordes dessutom ett längre uppehåll för att sannolikt för sista gången uppträda på ett publikt ställe — som värd, men äfven med den frikostighet, att då han, som under vägen befriat sig från det på honom anbringade repet, sent på aftonen inträffade vid cellfängelset, var det han som fungerade såsom fångförare, enär både fjerdingsmannen och skjutbonden voro fullkomligt redlösa efter den rikliga förplägningen, hvilken medtagit Anderssons kassa så när som på 83 öre. Genast igenkänd af fängelsets bevakning, bad han att fjerdingsmannen skulle förblifva okunnig om den farliga fånge han infört, hvarigenom mönsterskrifvaren Palm, som icke heller visste att han gripit Andersson, sedermera erhöll de 200 rdr, som blifvit af länsstyrelsen utlofvade för hans ertappande. Lätteligen inses att Andersson utan ringaste svårighet hade kunnat rymma från sina öfverlastade förare; men hvarföre gjorde han ej så? Jo, emedan han af ansträngningar, hunger, fruktan för att gripas i en trakt der han var känd, och kylskador som han ådragit sig var utmattad och redlös. Kärleken till lifvet eller rättare sagdt behofvet af skötsel, var nu större än kärleken till friheten. Sedan han blifvit vårdad å cellfängelset, och återvunnit krafterna började den långa serien af undersökningar rörande alla de stölder som han begått, för hvilka han med en hos större brottslingar ej sällsynt öppenhet redogjorde. Slutligen dömdes han derföre, samt för förfalskning, jemte vatten och brödbestraffning till 4 år och 8 månaders straffarbete, utöfver den tid som af den förut bestämda arbetstiden vid sista rymningen återstod. Sedan han i Wexiö undergått vattenoch brödstraffet afsändes han till Långholmen, der han den 17 September 1861 insattes i cell. En märklig omständighet vid hans före gående på djerfva stölder så rika lefnad är att denne med stor fysisk styrka och ett ovanligt mod utrustade bröttsling, aldrig ojorde sig skyldig till något mordanfall. Men orsaken dertill ligger uppeobart endast i den lyckliga tillfälligheten, att på alla de ställen der han gjorde inbrott, mötte han intet motstånd från de bestulnas sida. De blefvo aldrig störda i deras sömn förrän ban redan tagit till flykten; de undgingo derigenom en ögonskenlig lifsfara, ty att han var försedd med något vapen till sitt försvar är otvilvelaktigt. : Andersson hade icke väl hunnit dels återsamla krafterna efter onkomsten till Långholmen och der orientera sig, förrän begäret till friheten ånyo vaknade. Att han rufvade på nya rymningsplaner, visade sig deraf att bevakningen hos honom anträffade en fjäder såg, som han lyckats förskaffa sig. Sedan han härföre extra-judicielt bestraffats, förhöll han sig stilla, men som han egentligen tillhörde straft-fängelset i Malmö, och man alldeles icke hade någon åtrå att behålla honom vid Långhtlmen, så afsändes hen derifrån och intogs i Malmöfängelset den 27 Februari 1863, der han naturligtvis med den ytterligaste uppmärksamhet bevakades, h ilket dock ej hindrade, utan fasthellre sporrade honom att uttänka en i hög grad listi rymningsplan, för hvilken vi i det fö jande skola redogöra, dervid vägledda af hans egen muntliga berättelse, som blifvit antecknad, och af hvilken framgår att han jemte sina öfriga egenskaper besitter en viss humor i förening med en slags bildning, välförståendes sådan som kan förvärfves genom berörivgen med andra fångar. (Forts. följer.; MTS mn ammnd 2111 mem lannnlngst Ava Ja töanm I