Aftonbladet – 26 april 1866, sida 2

a Eg fe OSA EA AR ASPEN OA SADE son från Dalerne, Oxelberg, Svartepgren m. fl., men de qväfdes antingen med hot, utvotering eller fängelse; och det må ej heller glömmas huru allmogens ombud trusades att bifalla 114 af1809 års regeringsorm. Tidens enfald, de högre ståndens öfvermakt samt talmäns och sekreterares snart pagdt fyranniska inflytande gjorde, att bondeståndet lär unde hållas under et vu ligt ok, hvarvid andra låga förförelse bevisligen äfven användes, tills omsider vid 1835 ärs riksdag de frejdade männen, vestgöten Anders Daniels on och Nils M trån Skåne gecom renheten och styrkan i deras framställningar förmådde väcka uvppmärksamheten och bereda en bättre utsigt för framtiden. Deras plats intogs vid den påföljande af Hans Jansson från Dahlsland och Nils Perseon irån Södermanland, hvilka, understödda af mer än vanliga själskrafter och ståndets nära enhälliga förtroende, !yckades bringa det till en med-de andre jemförlig politisk ställning, hvilken sedan kunnat bibehållas. Vid denna, 1840 års riksdag, voro likväl omständigheterna särdeles gynsamma för boadeständet. Konung Carl Johan, synnerligen förnärmad of den tillernade telmannens (Hans Jansson) bestämda vägran att denna plats emottoga, medgaf ståndet fritt val, som utf Il på Anders Ericsson från Curlskoga, hvilken icke allenast utförde uppdraget väl; utan lyckades äfven genom eget strängt exempel att afstyra och nära nog afskaffa de många oredor och brister som förut med skäl öfverklagats. Dertill kom att de i Stockholm 1838 utbrutna våldsemma uppträdena hade etbredt en allmän skräck på landsbygden, som föranlät allmogen på mänga ställen att utom dess krets välja ri dagsmän af större insigter och förmåga än vanligt, och hvilket förhållande, efter det en mera kompakt sammanhållning inträdt, utom annat, verkade dertill att dels en minskving i jordbrukets skatter medgafs, bvaraf passevolansafgiften var den betydligaste, dels att en framställning af dettas målsmän kunde göres angående en allmän folkunderv 5 införande, hvartill statsanslag nu för första gängen beviljades. Vid 1844 ärs riksdag var Oscar konung, och i förlitande på hans synbart folkvänliga åsigier och handlingssätt antog H ns Jansson talmanspiatsen, hvarigenom siåndets styrka och inflytande märkbart ökades. Meningen om den lika arfsrätten befanns redan då så enhällig, att bondeståndet (utom 5 le ter, hvilka med Strindlund i spetsen fö sig på ena motsatt väg) gecom en stor deputaiion hos konungen anhöll om deasammas antsgande, som ock skedde, oansedt adelns härtiga mo:stånd. OCellsysteme:s utsträckning biföl!s, likasom flera regeringens planer, hvartill nyssberörde tilllörsigt icke ringa föranledde. Annn en gång, 1847, ledde Havs Jansson ständets öfverläggaingar med den redbarhet och urskilning, som, isme en i allmänhet stigande upplysning, all.wer ställt och bibehållit bondeståndet på dess tillbörliga plats. Uii de stra frågorna om igionsfriheten, tryckfriheten, folkusdervisningen, representationsrefurmen, qvinagns myndighet och ställving i samhället, den friare handels-, tulloch näringslegstiftningen, jernvägars anläggning medelst statevs egna tillgångar, brä vinstillverkningens svärlösta ordnande, skatteförerklingen, skarpskyitesaken, beredande af kommunslförfattningen, myntenhetens, decimnlsystemets och lika postportos införande, stängsellagen, husagans och prygelstraffets sfskaffande m. m. framstod ur striderna härom, bondestöndets I:berala åsigter, minst lika om ieke tydligare än medståndens, och sednare t:de; ha visat att denna vär ej bbfvit frånträdd eller öfvergilven, ehuru en allvarlig sparsamhet ödvändigtvis måst iakttagas, hvilken icke bör klandras af någon som närmare känner större delen af vår allmoges tunga lott, sträfvan och försakelser. 1857 års riksdag visade någon olikhet i ställningen. Den väållädes af konung Oscars sjukdom och den kinkiga gentskapsfråg Isom bondeståndet bildades en kotteritill ställning, ledd af en intrigör, öfver hvilken hämnaden icke länge utebl:f, men var gynnande för ett betänkligt slö eri med statens tillgångar, som af detta stånd ej kunde bindras, så mycket mindre, då vid slutet ef riksdagen en våldsamt vägrad omröstning lemnade flera betydliga anslagsfrågor oafgjorda till de maktegandes fördel. Etter denoa tid har ins. icke egt den närmare kännedom af bondeständets inre förhållanden, som kan föranleda till ett mera specielt bedömande; men den raska gången h riktningen af dess verksamma nit och deliagande för elit hvad samhället under sednare tiden vunvit, såväl i moralisk som industriel och ekonomisk utveckling och förkofran, berättigar till det antagande: att svenska bondeståndet numera vetat fylle sin plets och sin pligt på ett sätt som hedrer leteamma; och att det framgått och ännu mgår på en bana, som är förtjent af det förtroende och den aktning detsamma af samtiden tillvupnit sig; och icke minst deraf, att det i förening med borgareståndet tagit steget ut, samt enhälligt och kraftigt verkat ör erhållunde af representationsreformen, it hvilken hvarje sann vän af vårt land har skäl att lyckönska både denn: och er komnande tid. Ara åt den medborgerliga anda som så ifvat detta stånd, av det med förtröstan ill samtidens rättvisa omdöme kan matse in upplösning, väl med uppoffring af ur;arola rättigheter, dock med troget vidhålande af grundsatsen: Allt för fosterlandet! S-m. 3.6onc0 da Lavergne om spanmålstull. Under diskussionen på riddarhuset rörande le af bevillningsutskottet föreslagna tullar å lifsmedel, citerades till stöd för åsigten m dessa tullars behöflighet i och för uppjelpandet at våra !andtbrukares tryckta beigenhet, några uttryck of en känd fransk jatsekonowm, den ryktbare Leonce de Lavergne. lan ville deri s ett bevis dels att tull å spanmål finnes äfven i Frankrike, els att författaren, en stark anhänga