Aftonbladet – 25 april 1866, sida 3

S j ININelneS alldl ar dessutom 1 medeltal sex Un ) mar dagligen, icke sex och en half, som insär daren oriktigt uppgifver (jemför schemat). a I Det egentliga felet skulle då ligga deri att d Jolika ämnena fordra alltför långa förberedelse: Tiden härtill har ock af insändaren blifvit gar ska rundligt tilltagen. Då vissa dagar, t. ex. lör i I dagen, af fem lektioner fyra icke fordra någo: I I förberedelse (jemför schemat) och äfven andr 1 I dagar en eller flera lektioner äro af samma art r I tyckas sex timmar snarare vara maximum än me deltalet af den tid, som behöfver användas til förberedelser, hvilket medeltal lämpligare tord I kunna antagas till fyra timmar. Aflägset frå , I seminariet bo i allmänhet blott några få af di , lelever, som i hufvudstaden ega föräldrahem; de -lojemförligt större antalet åter, som kommer frår ; I landsorten, söker sig inackorderingar i lärover kets närhet, och de flesta hafva dit högst 15 i 120 minuters väg. Visserligen uppstår för de förr: Iden olägenheten att de vissa dagar ej kunna ätr middag i hemmet, men de undergå dock inger I sådan svältkur som insändaren tyckes föreställs Isig; ty sedan de redan förra terminen af förestån darinnan gjordes uppmärksamma på det skad liga i att nöja sig med en smörgås och en kopp kaffe, äta de numera alla, så vidt vi veta, er ordentlig middag af lagad mat dels i enskilda fa miljer, dels på närbelägna spisqvarter. Till och imed om en hel timme skulle använ das för klädseln, hvilket vi dock icke tror vara fallet hos någon, som vet att sätta värde på ti den, återstå likväl efter vår beräkning åtta timmar till hvila. De elever, som hushålla med sin tid, böra således utan att taga natten till hjelp kunna medhinna sina uppgifte., och der dessa ej medhinnas, torde orsaken vara dels enskild åt andra meddelad ndergisning. dels teaterbesök och andra förströelser, hvartill visserligen ingen tid är beräknad. Hvad åter angår den utgallring af ämnen ins. föreslår, kunna vi icke heller gilla densamma, Ins. vänder sig först mot religionsundervisningen och anser såväl för många timmar vara anslagna deråt, som det sätt, hvarpå den drifves, vara olämpligt. Då religionskunskapen, såsom grundvalen för hela menniskans lifsriktning är den vigtigaste af all kunskap, så skulle det första af dessa påståenden kunna försvaras endast om en tillräcklig sådan kunskap kunde förutsättas redan vid inträdet i läroverket. Men månne detta är förhållandet? Med undantag af några få af våra bättre flickskolor, består religionsundetvisningen i de allra flesta sådana skolor ännu i utanläsning af katekesen, möjligen mindre bokstafstroget än förr, men derför ej med mer begrepp om Innehållet. Den kunskap, som sålunda vinnes, är i dubbel mening död: den kan hvarken in-. tränga i förståndet eller hjertat, och den stannar mången gång ej ens i minnet, sedan man en gång läst fram sig och tycker sig kunna lägga bort sin katekes. Konfirmationsundervrsningen borde ersätta bristen, men icke heller den är i många fall hvad den borde, och den unga flickan hemtar merändels längt flera af sina religionsbegrepp från en ofta lättsinnig, ofta rentaf kristendomsfiendilig omgifning, än från den undervisning hon erhällit. Men låt vara att denna undervisning varit verkligt god, och hvad mera är, atthon-bibehållits icke blott i minnet och förståndet, utan äfven i hjertat; är det väl derföre sagdt, att man kan meddela sin kunskap åt andra? Behöfver icke en lärarinna ega ett större mått af insigt än det hon skall bibringa sin lärjunge. Måste hon icke hafva sitt ämne tillräckligt i sin makt, för att kunna begagna sig af så många resurser som möjligt vid undervisandet af lärjungar af olika förmögenheter och olika utvecklingsgrad? Och månne detta kommer af sig sjelft vid religionsundervisningen mera än vid något annatämnej? Hvar och en som inser detta ämnes vigt, skall utan tvifvel finna såväl nödvändigheten som nyttan deraf, att eleverna få genomgå en grundlig och omfattande kurs i religion, med fästadt afseende på deras blifvande kall. Att denna kurs skulle förläggas efter den egentliga lärotidens slut, vore föga lämpligt; tvärtom är det af vigt att religionsundervisningen är jemnlöpande med öfriga läroämnen, på det att den falska föreställningen må motverkas, att religionen vore något för sig sjelft stående, utan sammanhang med andra sysselsättningar, då dessa deremot, långt ifrån att vara hinderliga för henne, tvärtom böra genomträngas och helgas deraf. Man vill så gerna hafva en söndagskristendom, som är alldeles för god för de hvardagliga bestyren, förgätande, att religionen skall vara för dem hvad själen är för kroppen, och att den religion, som skyr en frisk verksamhet, är sjuklig och förvänd. Hvad åter sjelfva sättet för undervisningen angår, kunna vi. blott hänvisa ins. till läroverket sjelft. Må han besöka det, må han pröfvande alhöra någon af dessa lektioner, hvilka han nu så skoningslöst klandrar, och vi våga påstå att hans omdöme skall utfalla helt annorlunda. Beträffande kyrkohistorien torde vi få rätta en missuppfattning hos insändaren. På seminariet läses icke Kurtzs kyrkohistoria, ej heller fordras af eleverna någon kännedom af densamma. Hvad som brister i den lilla lärobok som begagnas, suppleras af läraren under timmans lopp. Men eleverna kunna naturligtvis icke förmenas att vid författande af sina uppsatser begagna hvilka njelpkällor de behaga, och om t. ex. en af dem sökte upplysningar i ett konversationslexikon, skulle man väl derföre kunna påstå att använlandet af konversationslexikon fordrådes på seminariet? Insändarens anmärkningar om språkundervisningen. tyckas innebära ett klander dels deremot, utt lärotimmarne äro för få, dels deremot att imnet icke helt och hållet är uteslutet från läroverket. De upphäfva sålunda på visst sätt hvarandra, och vi förstå ej riktigt, om insändaren vill hafva timmarne förökade eller borttagna. Vi vilja derför blott upplysa att sedan i första afdelningen 10 timmar i veckan blifvit använda mufvudsakligen till repetition af hvad som vid nträdet i seminariet bör vara inhemtadt, samt borttagande af ojemnheter i prononciation o. d., som naturligtvis måste förefinnas hos en mängd lever från olika provinser och olika skolor. kurserna i de högre afdelningarne isynnerhet äro afsedda att gifva eleverna en klar öfverblick af språkens egendomligheter och inbördes förhållande, samt en kort öfversigt af franska, tyska och engelska litteraturen, för hvilket ändamål le anslagna timmarne torde kunna anses tilläckliga. Naturvetenskaperna hafva åt sig anslagna i vardera af de båda nedre afdelningarne tvål immar i veckan (jemför schemat,, hvilket inändaren alldeles förbisett. Derunder genomgås cke obetydliga kurser i allmän naturkunnighet, ysik, kemi, zoologi och botanik. Härtill komner i andra afdelningen två timmar helsolära, varvid genomgås såväl menniskokroppens ana-l tomiska byggnad som dess kemiska beståndsdear. De valfria kurserna äro derföre beräknade hufvudsakligen för de elever, som hafva en större någ och fallenhet för nägra af dessa ämnen och lerföre önska en vetenskaplig insigt i desamma. De med dessa timmar samtidiga talöfningarne i noderna re äro ämnade att fia de elever, om ej deltaga i de förra, tillfälle att, om le så önska, inom läroverket nyttigt använda den tid, de derigenom få ledig; dessa sfningar äro dessutom så ställda, att äfven de andra eleverna kunna deltaga i en eller två sålana i veckan. Närmare upplysningar omrdessa förhållanden kunna erhållas i de numera i bok: handeln tillgängliga lärokurserna för seminariet ch den dermed förenade normalskolan, hvarmed följa framställningar af de grundsatser, som vidj. kursernas bestämmande blifvit tillämpade. I Då naturkunnigheten af ins. anses hafva fått ör liten tid, tyckes den föreslagna utgallringen sålunda blott gälla religionstimmarne. Att dessa leremot minst böra komma i fråga att inskränac tra vi acc Åat firagående hafva ådagalaot