Aftonbladet – 24 april 1866, sida 2

vift att med skäl och grunder söka nedgöra ina motståndare. Emellertid har Boströms ätt att föra polemik mycket tadlats. Nekas an ej, att det varit behagligare för läsaen, om Boström i sina polemiska skrifter ;j begagnat en mängd epiteter på och stickrd emot olika tänkande. Mende begagnajes aldrig af Boström i ändamål att såra. Tvärtom föreföll det honom besynnerligt, att de så kunde fattas. Med den största välvilja i verlden emot sina motståndare nedskref han dessa stickord, hvilka för den, som ej kände Boström, lätteligen kuude synas vara afsigtligen nedskrifna i ändamål att förlöjliga och reta. Men om Boström rivga uppträdt såsom skriftställare, så älskade han så mycket mera det muntliga föredraget. I detta utmärkte han sig på ett lysande sätt. Hans framställning var så klar och sammanbängande, att åböraren greps af den största beundran. De mest invecklade filosofiska problemer erhöllo genom denna framställning en lösning, som tycktes vara lätt och begriplig: Och genom att i föredraget inblanda ti talande bilder för belysningen af ämnet visste -ban att skaffa åhöraren behagliga hvilopunkter, så att hans tankeverksamhet vid slutet af föredraget var lika frisk som vid dess början. Dessa hans muntliga föredrag afhördes en lång följd af år på föreläsningssalarne vid Upsala universitet. De lockade vanligen många åhörare. Den största uppmärksamhet väckte på sednare tiden Boströms religions filosofiska föreläsningar. Det syntes som om mången, hvilken var gripen af tviflets tärande brand, i dessa föreläsningar funno en ledtråd för detta tvifvels besegrande. Men Boström nöjde sig ej ensamt med den muntliga framställningen af sina åsigter från katedern. Han lefde så i sitt system, att nästan aldrig ett enskildt samtal kunde uppstå red honom, utan att han ledde in det på filosofiska ämnen. Under dessa samtal tog hans ifver så öfverhand, att de nästan förlorade karakteren af samtal öch i stället öfvergingo till en muntlig föreläsning å Boströms sida. Under sådana enskilda samqväm framkastades ofta af honom mången blizxtrande tanke, som belyste vissa punkter af hans system. Dervidleddes han ofta in på andra filosofers åsigter om lik: ertade ämnen. Då kunde man ibland få mera kortfattade öfversigter af andra filosofiska systemer, hvarigenom grundtankarue i dem på ett förvånande klart sätt framställdes. Man fann snart, att Boström var mästare i den schematiska grupperingen af deras satser. Denna lust att förvandla de enskilda samtalen till muntliga föredrag tilltog alltmera med åren. Mången, som ej var van dervid, ansåg det vara ett tecken till ålderdomssvaghet. Men ingenting kan vara oriktigare. Boström hade den lyckan att till sin död få behålla sin tankekraft oförsvagad. Han yttrade ofta sin tacksamhet emot försynen, som låtit honom, ocktadt tidigt bruten helsa, ända in i sena ålderdomen behålla denna tankestyrka. Detta var hans fröjd i ensligheten. I sjelfva verket behöfde han under sådana förhållanden aldrig vara utan sällskap. Men hans sällskap utgjordes af himlaburna tankar, som spredo ett klart sken, öfver hans uppfattning af lifvet. Ej under, att han ville delgifva andra sådana tankar! Och det var lyckligt för honom, att han städse kunde haf.a sådant gällskap. Ty Boström lefde ett ensligt lit. Väl hade det funnits perioder i detta lif, då äfven han lefvat i beröring med menniskorna. Ej heller var ban ovan vid de högre kretsarnes lif, då han ju en tid, såsom prinsarnes lärare, varit vid hofvet. Men åren förflöto så småningom. Under de är, då mannens hjerta helst längtar efter en kärleksfull qvinnas, var Boström — likasom under hela lifvet — med sin kärlek fästed vid vetenskapen. Han lefde och dog ogift. Hun saknade då det umgänge, som femiljelifvet medför. De enda ban på sednare tiden umgicks med voro till större delen de, söm besökte honom. Dessa utgjordes nästan uteslutande af några vänner till filosofien, Men när de infunno sig hvs den gawle ens: lingen, så blefvo de mottagna med den fryntlighet och hjertlighet, som voro honom egna. Dessa besök tyckte han om. Han ansåg dem såsom rekreationer från den rent spekulativa verksamheten. Boström förde ett mycket regelbundet lif. Han gjorde det både af böjelse och af nödtvång. Af böjelse, ty han ansäg det vara menniskan ovärdigt att genom ett regellöst lif förstöra sina krafter; af nödtvång, ty hans helea blef tidigt bruten. Men genom detta regelrätta lefnadssätt kunde han, trots sina kroppsliga lidanden, behålla själslifvet friskt; och sålunda utan nägon disharmoni lefva det lif, som han ansåg vara det egentligen menskliga. I det lifvet var hen utan några lidanden. Han kunde lefva det utån intrång af den mängd desorganisationer, som under namn af fördomar, vidskepelse, fanta steri, fanatism m. m. göra det så sjuklgt för en stor del menniskor. Boström utförde i verkligheten kristendomens lära om en allmän menniskokärlek. Ingen kunde så, som han, fattas af den rätta vänskapen. Med denna vänskap var han mycket fästad vid ungdomen. Möängen ung man, som gjort sina studier vid Upsals universitet, har honom att tacka för månget vänskapligt råd. Han ville i de unges sträfvanden, om möjligt, se förtjenster och så skonsamt som möjligt bedöma deras fel. Emot sina motståndare hyste hån aldrig något agg, om han tock ibland, såsom orden föllo sig, beklagade deras kortsynthet. Boström företog ej någon handling utan att först hafva uppställt den grundsats, sum han ansåg rätteligen böra följas. Sedan han funnit denna grundsats, så ville han öppet på öfvertygelsens väg och utan begagsande al några smygvägar — dessa kryphål för små sinnen — genomdrifva den. Han utsade ock utan några konsiderationer sin meaning om hvad som ändamålsenligen borde göras. Härvid hände ofta, att mången arsåg sig träffad på ett mindre angenämt sätt. Men Boström fästade ej minsta afseende dervid. Hun ansåg det strida emot