Aftonbladet – 23 april 1866, sida 2

Ryktet tror sig ock veta, att vår folklige konung yttrat sig ej vilja hålla på organisationsförslaget, om det icke af bondeståndet godkännes. Lika visst, som ett sådant godkännande icke bör kunna ifrågakomma, lika visst är det väl ock, att förslaget icke, emot en sådan yttring af folkviljan, genom drifves. Förslaget lärer ock, utan våda, så mycket hellre kunna falla, som det mäste hafva sig svårt att visa värdet af en landstorm, som till tre fjerdedelar bildas af oöfvadt folk och sjelf icke är någon öfning underkasiad, äfven om man framhåller de frivilliga skearpskyttarne, förgätande, att dessa få sin rätta betydelse, föret i en väl organiserad folkbeväpning. Huru mycket än förslagets vänner söka förringa betydelsen af en sådan folkbeväpning genom att tillskrifva neutralitetsförklaring och naturhinder den trygghet, Schweiz åtnjuter, kunna de föga -verka på den, som icke glömt, huru litet tördreg i våra tider få gälla, huru litet naturhinder betyda, om de icke framträda såsom stöd åt en krigsduglig arm, och huru litet sådana stormakter, som Preussen och Österrike, hvilka begge dragit sig tillbaka för det lilla Schweiz, respektera annat än styrkan. Det mål, hvartill förslaget bör antagas syfta, nemligen rikets betryggande mot yttre fiender, måste väl kunna vinnas på en väg, som icke korsar folkets önskningar. Visserligen tro sig förslagets gynnare kunna klaga öfver folkets okunnighet; men de böra icke förgäta, att den okunnige åtminstone har den fördelen, att icke vara insnörd i slentrianens tvångströja, som drifver blodet åt hufvudet och villar synen, och att den, hvars gkinn det gäller, ofta är ganska skarpsynt. Det har blifvit af militär offeutligen föreslaget, att beväringsynglingar skulle första året öfvas i sina hemorter och blott andra året göra möte gemensamt med stammen, och antagits a!t den för beväringen nödiga krigarebildning sålunda skulle vinnas, om blott tiden användes till sådana öfningar, som kriget fordrade, och icke till sådana, som paraden äskade. Om det icke kan förnekas, att detta förslag åtminstone närmar sig det riktiga, tyckes en utsträckning derhån, att öfningarne första året egde rum i kemorten samt andra och tredje äret gemensamt med stemmen, böra blifva tillfredsstäl lande. Den härigenom uppkommande tillökning i kostnad, utöfver hvad nu gäller, blefve icke s örre, än att folket gerna underkastade sig densamma för att undgå lottningssystemet och den rekrytering åt både ekonomiskt och sedligt proletariat. som beväringssoldaten sannolikt komme att lemna. Blefve den sålunda förlängda öfningstiden väl använd, skulle otvifvelaktigt mycket vara gjordt för landets trygghet, och då samma sak vid teoriens lampa och erfarenhetens ljus ofta får mycket olika utseende, samt fråga är alt organisera och bilda för kriget, tyckes det falla af sig sjelf, att de, som gått i krigets skola, vore de, som borde yttra sig om: organisation och öfningar. Sverge har lyckligtvis icke brist på officerare, som med utmärkelse gjort fälttåg i främmande länder. Låt dessa sammanträda och uppgöra förslag, både i ena och sudra hänseendet, så torde både folkets önsknin gar och krigets fordringar blifva tillgodo. sedda. RR