Aftonbladet – 21 april 1866, sida 3

UTRIKES, FRANKRIKE. Under en tid har en synnerlig lifligen valagitation försiggått i Strassburg, och de motsatta partierna satt alla krafter i gång för att segra vid valet derstädes till en ledamot af lagstiftande kåren; De liberalas kandidat var Laboulaye, en rättrådig och frisin. nad man. Mot slutet avtog valpoleiniken karakteren af en otrolig hättighet. Förtal, grofva förolämpningar, lögner utöstes med fulla händer at den ?goda? pressen mot Laboulaye och hans anhängare. Detta är icke heller underligt. Ty denne frisinnade mans val skulle ha varit en oerhörd seger för de liberala, hvilken höpligen friktades af regeringsanhanget. Derföre sådana utrop, som t. ex. i Moniteur du Bas-Rhin: Bort med staten fiender! Bort med koalitionerna!? I sitt sista nummer utbrister nämnda tidning i sin förtviflan, att kejsarriket vore störtadt, om Laboulaye blefve vald. Men regeringen-undslapp den hotande faren för denna gången åtminstone. Regeringskandidaten de Bussigre blef nemligen återvald med 19,600 röster mot 9900. NORD-AMERIKA. Rörande presidenten Johnsons ställning till kongressen skrifves från Newyork till Köln. eit. följande: Utgången af den förestående politiska striden mot presidentens veto i Civil Rights-frågan motses af hvarje patriotisk medborgare med icke mindre späns ning och ort än utgången af den för ett år sedan utkämpade striden för unionens bibehållande; Det republikanska paftiets neder: Jag i senaten — (denna farhåga är som man ve. nu försvunnen) — vure för södern en nästan fullständig ersättnivg för dess hufvudstads fall; ty den nu föreliggande lagen är den sista bastion, som ärinu mötstår det fullständiga återställandet af söderns öfvermakt på det politiska fältet. Sjelfra innehållet och syftet af denna lag, så vigtiga de än äro, träda i bakgrunden för den bety else den har såsom vändpunkt i den nuvarande rörelsen. Det sydliga fåväldet och dettbs an: hängare i norden uppresa sig nu mot kongressen, som vill genomdritva denna lag, likasom de under vintern 1861—1862 angrepo nationalförsamlingen, emedan denna ville att kriget mot rebellionen skulle föras med allvar. Likasom då, så fordrar nu det demokratiska partiet ett statsstreck, ett kongressens förjagande efter Napole6niskt mönster, om densamma skulle begagna sin rättighet och undanrödja vetot. Andra af Copperheadpartiets språkrör påstå, att enligt författnipgensanda presidenten icke är förpligtad att verkställa enlag, som han anser strida mot konstitutionen, och att för öfrigt den nuvarande kongressen icke är laglig, emedan elfva stater icke äro representerade inom densamma. Presidenten är alltid beredd till strid och motser en sammandrabbning med synnerlig glädje?, heter det i de honom tillgifna tidningarna. Ett öppet våld mot konsressen torde dock vara något som presidenten sjelf icke skulle tillåta; men deremot ligger ett slags diktatur under sken af en konstitutionel opposition mot en lag, stiftad af en, efter hvad honom synes, olaglig konoress, för ingen del utom det sannolikas om råde. Utan att derför låta hänföra sig af ögonblickets passionerade stämning, måste man erkänna att situationen är ganska vådlig.? — Korrespondenten tillägger, att hvad presidenten i sitt veto-budskap bekämpar, är-iecke de yttersta konseqvenserna af grundsatsen om alla statsborgares lika berättigande i staten och alla menniskors jemlikhet, utan hela den grundval, på hvilken det moderna samhället öfverallt uppför politik, moral och religion, äfven om statsformerna helt och hållet eller till en del utesluta medborgarne från statens styrelse. I denna sorgliga kontrast mot ärhundradets civilisation vill den demokratiska republikens president ställa sin nation. Det.a är hans vetos historiska betydelse.