Aftonbladet – 19 april 1866, sida 2

Det stora antal personer, som besökt den i går afslutade expositionen af täflingseskisserna till Carl XII:s monument, och den värmå, hvarmed man både enskildt och i det offentliga debatterat om-de särskilda eskissernas egenskaper och företräden, allt detta utgör ett ytterligare -bevis derpå, att den svenska allmänheten med det lifligaste intresse omfattar denna sak och att man med nöje motser den stund, då den försummelse blir godtgjord, genom hvilken den mest verldsberömda af alla svenska kungar och krigare hittills saknat en offentlig minnesstod. I detta hänseende instämma vi helt och hållet med en insändare i Posttidningen, hvars artikel i gårdagens n:r af nämnde blad afslutades. Deremot kunna vi för ingen del godkänna det förslag, som han gör, att komitån skulle utlysa en ny täflan, på sädant sätt, att dertill endast skulle inbjudas de håda berömda konstnärer, som nu inlemnat de utmärkteste eskisserna. BSåsom grund för detta förslag anför insändaren den omständigheten, att ingen af eskisserna varit så öfverlägsen att den odisputabelt gjort sig gällande eller till fullo motsvarat de föreställningar den konstälskande delen af allmänheten gjort sig i afseende på en staty af Carl I Ett dylikt resonnement beror på flera villfarelser och oriktiga förutsättningar. Den första villfarelsen, som vid detta tillfälle visat sig vara temligen allmän till och med hos åtskilliga personer med konstnärlig bildning, ligger i uppfattningen af en eskiss natur och hvad man af den kan fordra. Att af ett dylikt utkast begära en genomförd karakteristik och någotsånär samma effekt som af den blifvande statyen, är en orimlighet. För att rätt bedöma ett sådant helt legert gjordt utkast af konstnärens grundtanke, måste man ha konstbildning och fantasi nog för att kunna tänka sig detsamma utfördt i stort, efter föregående detaljstudier med lefvande modell,