Det var godt och väl att med största artighet göra denna fråga, men Molly tyckte att det skulle varit artigare ändå att afvakta hennes svar. Roger tycktes dock ej tänka så, utan gick genast fram till pianot, der han låtsade deltaga i det lätta samtalet under det han, så mycket han vågade, frossade i betraktande af den sköna sångerskan. Molly hade så när brustit i gråt; för ett ögonblick sedan talade han så vänligt och förtroligt med henne, och nu tycktes han mnästan hafva glömt att Hon fanns till: Hon fann att det var orätt att vara ond deröfver, och hon öfverdref till och med denna åsigt af saken; elak? och afundsjuk på Cyntia? och ?sjelfvisk? voro de epiteter hon tillade sig sjelf. Men deraf blef hon icke bättre utan var vid alldeles lika dåligt lynne hela aftonen. Mrs Gibson bröt nu in i händelsernas gång. Hon hade som vanligt satt sig till sitt broderi, der hon hittills varit upptagen af att räkna stygnen i det invecklade mönstret, så att hon ej kunnat uppfylla alla sina öfriga pligter, hvartill isynnerhet hörde att visa sig som en opartisk styfmoder. Cyntia hade spelat och sjungit och nu skulle Molly också beredas tillfälle att lysa med sina talanger. Cyntia spelade och sjöng behagfullt och intagande, men icke korrekt, hon var dock sjelf så förtjusande att blott riktiga musikvurmar tänkte på falska eller öfverhoppade toner. Molly deremot hade ett förträffligt öra, och både af böjelse och samvetsgrannhet genomgick hon gerna tjugu gånger en passage, som hon ej spelat rätt, ända tills svårigheten var öfvervunnen. Men hon spelade ej gerna i sällskap och då hon blef tvungen att göra det, spelade hon tungt och med största tänkbara olust. .