der med händerna i fickorna och såg på hennes snabba fingrar, som flögo öfver tangenterna; men hans panna fördystrades vid de lustiga orden, som hon sjöng så nätt. Roger såg visst också allvarsam ut, men han var dock vida mindre förlägen än brodren ; det löjliga i detta sammanträffande undgick honom icke heller. Han såg huru Molly rodnade upp till hårfästet och att hon tänkte mera på detta, än hon behöfde. Han tog en stol och satte sig bredvid henne och hviskade : ?Varningen kommer visst litet för eent — tror ni icke det?? Molly såg upp och svarade lika sakta: Ah, jag är så ledsen öfver detta!? Det lönar icke mödan. Han glömmer det snart. Hvar och er, som sjelf sätter sig i en falsk ställning, mäste dessutom bära följderna deraf.? Molly visste ej hvad hon skulle svara på detta; hon teg derföre och slog ned ögonen. Hon kunde dock se att Roger icke ändrade ställning och ej borttog handen från ryggstödet på hennes stol, och förundrad deröfver blickade hon upp för att utröna orsaken. Han betraktade oafvändt de båda vid pianot. Sången var slutad och Osborne yttrade mycket ifrigt någonting till Oyntia, som hon åhörde med en viss otålighet Mt få svara, att döma efter uttrycket . hennes milda, grå ögon, som hon uppslog emot honom, medan den vackra munnen var halföppen, liksom för att vid första tillälle yttra de ord, som dröjde på läpparne. ?De tala om Frankrike?, sade Roger till var på Mollys outtalade fråga. Ösborne nar varit der länge och miss Kirkpatrick har u varit i skola der. Det låter så litiigt och intressant — skola vi gå dit och höra hvad de säsa ?7