nat utbildas utan på bekostnad af sjelfverksamheten. Och hvartill gagnar en dylik massa af specialkunskaper? De flesta bland dem äro snart glömda, just derföre att de ej hunnit nog bearbetas, nog amalgameras. Skolans uppgift är att inprägla vetandets allmänvaste, vigtigaste punkter, och att inprägla dem så djupt, att de sitta qvar för lifstiden, och så redigt att de å ena sidan gifva klar blick öfver det hela, och å den andra vänja lärjungen vid säkerhet och precision. Detta medhinnes ej, om man offrar för mycken tid på detaljerna, hvaraf följden blir, att lärjungen förblandar först och glömmer sedan de förra med de sednare. Dessutom, vill du vid äldre år följa Fredrika Bremer på hennes resa i Nordamerika, eller Johan Baner under hans fälttåg i Tyskland, eller vill du närmare studera Partiens historia, eller grekiska språkets afvikelser, så kan du ju köpa dig en karta öfver Nordamerika eller Tyskland, en historia om Partien, ett grekiskt dialekt-lexikon. Detta blir i alla fall för sådana händelser nödvändigt; ty fåfängt söker man göra gossen så lärd, att han icke behöfver anlita hvarken kartor eller böcker. Det blir i sanning mer och mer behöfligt att nedsätta de fordringar, man gör på skolan, och att hvarken i språk eller vetenskaper kräfva mer än de ledande begreppen och hufvudsakligaste uppgifterna. När ynglingen eller mannen sedermera efter eget tycke valt det hufvudsakliga föremålet för sina framtida studier, då, och då först blir för honom rätta tiden att sträcka dem till detaljerna. Dock, hvarföre skrifva ytterligare härom. I våra dagar hatva i detta ämne förträffliga saker och vid flera olika tillfällen blifvit sagda; t. ex. vid den diskussion om ungdomens kroppsöfningar, som den 12 Februari 1861 hölls i Blockholm. yttrades af flera, men isynnerhet af rektor Siljeström, många vigtiga och besinningsvärda ord. (Se tidningarnes referater derom.) Under samma daFn blefvo af flera sko!män öppet och oförbehållsamt uttalade ungefär samma åsigter, som de här ofvan framställda; och bland andra äfven den, att man måste nedsätta fordringarne i studentexamen; — att man rörande uppfyllandet af sistnämnde fordringar, sådana de nu äro, bör säga rent ut: det låter sig ej göra ; åtminstone ej med bibehållande af ynglingens helsa, mod och lifskraft.? Så längt professor Fryxell. Men ora professor Fryxell och flera med horcm bepröfvade män med talande skäl sålunda visat fordringarne i den nyligen afskaffade studentexamen vara orimliga eller omöjliga att efterkomma, och derföre ansett en nedsättning deraf vara alldeles nödvändig, såvida den studerande ungdomens helsa, mod och lifskraft skulle kunna bibehållas, hvad skall man då säga om de vida större fordringar, eom, icke desto mindre, sedermera gjorts gällande i fråga om dem, som vilja undergå den s. k. maturitetsexamen och i densamma bestå. Att klagan öfver den skolstadga, hvarigenom dessa, ännu mer omenskliga, fordringar gjorts gällande, icke länge skulle uteblitva, var lätt att förutse. Samma stadga bade knappt hunnit tillämpats, förrän man i enskilda samqväm och allmänna tidningarne började tala om de olägenheter, som deraf måste blifva en följd, och man har icke heller underlåtit att vid nu pågående riksmöte väcka motioner för undanrödjande af dessa olägenheter. Men bland alla, som talat och skrifvit i ämnet, är, besynnerligt nog, med undantag af riksdagsfullmäktigen Roth, icke en enda, som kommit under fund med, att sjelfva skolstadgan just i fråga om maturitetsexamen är i högsta grad både partisk och orättvis, i det att i densamma ingår en illa dold afsigt att uttränga den s. k. real-linien, en afsigt som skall och måste vinnas derigenom, att ypglingar på real-linien i det skriftliga profvet beläggas med fordringar, som, strängt taget, icke kunna uppfyllas, och som följaktligen, derest ej konsiderationer komma emellan, skulle för alltid beröfva ynglingar på bemälda linie rättigheten att undergå muntlig examen, då deremot det skriftliga prof, som ynglingar på den s. k. klassiska linien hafva att undergå, ingalunda innebär rågon orimlighet och är i sjelfva verket samma prof, som fordrades i den nyligen afskaffade studentexamen. Hr Roths förslag, att fordringarne för dimission från elementarläroverkens reala linie måtte blifva nedsatta till likhet med fordringarne i samma ämnen för dimission från den klassiska linien?, är följoktligen i hög grad påkalladt och behjertansvärdt. Men angående deras förmenta företräde, som til:höra den klassiska linien eller läsa latin, så meddelar hr L. Hierta, som känner verlden i stort, den upplysningen, att det numera skall vara svårt nog att inom läroverket uppdraga någon skilnad i skarpsinnighet och förständsförmögenheter emellan den klassiska liniens och realliniens lärjungar, — och att man från alla länder finner den erfarenheten i det praktiska lifvet, att åtskilliga af de förnämsta och mest inspirerade författare, talare och statsmän aldrig läst latin?. Att emellertid nu gällande skolstadga i dess oförändrade skick omsider måste uttränga reallinien eller dess lärjungar, det kan lätt inses af följande ur samma stadga hemtade bestämningar: Lärjunge på klassiska linien, som erhållit betyget godkänd 1:0 för en på modersmålet författad uppsats, 2:0 för en öfversättning från svenska till latinska språket och 3:0 för något af de öfriga i 5 omförmälda ämnen, t. ex. för en öfversättning från svenska till franska eller till tyska eller till engelska, eller också för lösningen af något geometriskt eller algebraiskt problem, ja lärjunge på klassiska linien, som blifvit godkänd endast för de i 1:o och 2:o uppgifna arbetena, kan enligt 7 berättigas att undergå muntlig examen; men lärjunge på reallinien deremot kan, enligt 11, jemförd med 10 med dithörande momenter, icke berättigas att undergå muntlig examen med mindre han blifvit godkänd 1:0 för uppsatsen på modersmålet, 2:0 för lösningen af icke mindre än fem problemer, nemligen af tvenne N——t—— AA L 250