tycker rästan att jag varit der sjelf och set er alla. Er alla !4 sade hon med tonvigt på de sista ordet, för att beteckna att deruti inneslöt bäde de lefvande och döda. Roger svarade icke straxt. uJag deremvi kände er icke ens af hörsägen. Ni bör således ej undra öfver att jag var litet orolig. Men så fort jag fick se er, insåg jag att min oro var öfverflödig, och det gladde mig sål Cyntiat, sade mrs Gibson, som tyckte att den yngre sonen pu fått sin tillräckliga del af ett förtroligt samtal, kom hit och sjung den der lilla franska visan för mr Os borne Hamley.t tHvilken menar du, mamma? Tu Ven repentiras, Colin? Ja, det är en sådan liten näpen, skämtsam varning för unga män, sade mrs Gib. eon och reciterade, småleende mot Osborne: Ja, det skall ångra dig, Colin, Ja, det skall ångra dig; Ty om du dig en hustru tar, Det ångrar dig, Colin.? tVarningen vore mycket befogad, ifall er fransysk hustru vore i fråga, fortfor bon, men är nalurligtvis öfverflödig för en engelsman, som blott tänker på en engelsk hustru. Valet af denna sång var visst så malåpropos som möjligt; men derom hade mrs Gibson ingen aning. Osborne och Roger, som förstodo hvarandras tankar, voro mycket förlägna, och Molly var likså förvirrad som om hon sjelf vait i hemlighet gift. Cyntia sjöng dock den muntra visan, och hennes mor smålog deråt, i största okunnighet om tillämpningen af sången. Osborne hade ofrivilligt stigit upp och ställt sig bakom Cyntias stol, för att passa på att vända notbladen åt henne. Han stod