Aftonbladet – 18 april 1866, sida 6

nera omkring på godset och nedsätta tim merskogens värde. — Det är icke värdt at tala om honom, Roger; det är till inge: nytta. Han och jag draga ej mera ens, oc det förefaller mig som om blott Gud all smäktig kunde göra det godt igen emellai oss. Det är tanken på den sorg han til sist beredde henne, som gör mig så bitte emot honom. Och ändå är det så mycke godt hos honom! Och han är så snartänk och har så godt hufvud; om han bara vill använda det ändå! Du, Roger, du var all tid så trögtänkt, du — alla dina lärare bru kade säga det.? Roger skrattade. Ja, jag fick månget spenamn för mir ångsamhet att fatta, när jag var i skolan? sade han. Det gjorde ingenting ! sade squiren trö tande. Bry dig ej derom; jag gör de cke. Om du vore ett geni, som Osborne så tänkte du ej på annat än att läsa oci skrifva och satt icke här hos din gamle Jandt junkare till far. Jag är emellertid viss på att man vid universitetet fått höga tanka: om dig, efter din sista exemen — jag hade nästan glömt den glädjen: underrättelser lerom kom i så bedröfliga tider. Åh ja! De äro alltid stolta i Cambridge fver sin senior optimus för året. Nästa å får jag afsäga mig denna ära.? Squiren satt och stirrade in i glöden a len, nedbrunna brasan, med pipskaftet i han. len. Slutligen sade han halfhögt och som an glömt att han hade en åhörare: Jag brukade skrifva till henne, när horn rar i London och berätta henne nyheter frår remmet. Dit hon nu är kommer intet bref! ve och ingenting nytt från hemmet !? 0 ger sprang upp.