Aftonbladet – 17 april 1866, sida 2

varit hemsökta, och att äterinförandet af tullt) satser å dessa produkter skulle med ensln göra ett slut på all förlägenhet, stegra prili serna på spanmål och ladugårdsprodukter,S skapa en ymnig penningtillgång och åter s uppdrifva landtegendomarnes sedan någon 5 tid sjunkande pris. Vi skola icke heller nu 1 upprepa de månfaldiga gånger framlagdalk bevisen, att tullsatser icke förmå stegra phi priserna på landtmannaprodukter här i lan1 det, sedan Sverge numera exporterar sådana Proc akter till utlandet och priserna alltså 5 lifva beroende af de på verldsmarknaden ln gällande. Men vi kunna icke undgå attl!f åpeka det nya bevis i detta afseende, som just dessa dagar förete. Prisförhållandena på landtmannaprodukter hafva under den sednaste tiden ställt sig betydligt fördelaktigare för producenten än under en längre period tillförene. Detta har inträffat under . fortfarande tullfrihet vid införsel och blott! och bart till följd af förändrade kon-i junkturer på den stora marknaden. Detl; faller ingen in att räkna handelslagstiftnin, gen till förtjenst den goda konjunkturen, : som höjer priserna, men man kasar utan l: tvekan skulden på denna lagstiftning för!t den dåliga konjunkturen. Den ringaste ef-, tertanke, vägledd af någon rättskänsla,, borde vars tillräcklig att öfvertyga enhvar om inkonseqvensen och orättvisan i ett så-l dant resonnement. Verkliga förhållandet !: är, att vi icke kunna genom konstlade mei del skapa hvarken god eller dålig konjunk, tur för varor, hvilkas pris betingas af ef-, terfrågan på den stora handelsmarknaden, !! och att tullsatser på sådana lifsförnödenhe! ter, som här i landet åstadkommas för export, först då kunna utöfva något inflytande l; på varans pris, där till följd at dåliga skör-, dar brist uppstår i landet. Vid sådana till-. fällen upphäfvas dock vanligen tullsatserna och deras tillvaro har då icke medfört någon annan påföljd än den, att de alstrat en osäkerhet i alla handelsföretag och verkat förlamande på spekulationen, till följd af ovissheten om och när införselsafgifterna komme att borttagas. Men om man nu med våra landtbruksrotektionister antager, att tullsatserna skulle 1 allmänhet bidraga att stegra priserna på de oundgängliga lifsförnödenheter, om hvilkas tullbeskattning här är fråga, kan man väl då tänka sig någon tidpunkt mindre egnad än den nuvarande, att vidtaga en åtgärd, som skulle leda till ett sådant resultat. För några få veckor tillbaka hafva rikets ständer gifvit sin sanktion åt den han-: delstraktat med Frankrike, genom hvilken landets flesta näringsidkare komma att bestå en vida svårare täflan med utlandet än tillförene. , Grundtanken och förulsättningarne i hela det handelspolitiska system, som vid traktatens och den dermed sammanhängande tulltaxans uppgörande gjort sig gällande, l har varit, att landets industriidkare skulle, för att kunna bestå i den öppnade täflan, ega tillgång till råvaror och lifemedel till möjligast billiga pris. Det var först sedan den vigtiga åtgärden blifvit förberedd genom en redan under längre tid medgifven tullfrihet å såväl råvaror som de vigtigaste och oumbärligaste lifsförnödenheter, som franska traktaten afslöts och sådana bestämmelser der infördes, som nu måste under minst elfva år härefter förblifva gällande. Det vore mer än en orättvisa, det vore föga annat än ett våld, om man nu ville beröfva landets näringsidkare den ena eller andra af dessa förmåner, som utgöra vilkoren för att de skola kunna med hopp om framgång bestå i den täflingsstrid, pä hvilken de, tilll följd af statsmakternas beslut, nu måste in-) låta sig. Fortfarande tullfrihet å lifsförnödenheter och å råvaror för näringarne är en så naturlig och oeftergiflig konseqvens af den franska traktatens godkännande, att vi knapi past kunna föreställa oss annat än att regeringen måste se sig föranlåten att begagna sitt prerogativ att upphäfva de tnllsatser som ständerna möjligen kunde komma att i afseende å sådana artiklar besluta. Detta antagands förer, oss in på frågans politiska sida. Man vet att bevillningsutskottet tillstyrkt ständerna att denna gång vid tulltaxans öfverlemnande begagna ordalag, som utgå från antagandet, att regeringen är ovilkorligen pligtig att utfärda tulltaxan oförändradt sädan ständerna beslutit densamma. Vi instämma i allo uti hvad frih. af Ugglas med hänseende till detta yttrande anfört i sin af oss återgifna reservation, och vi tillägga endast en erinran derom, att ordalagen i en ständernas skrifvelse alldeles icke kan rubba statsmak: ternas grundlagsenligen fastställda förhål-l; lande till hvarandra, samt tillägga den ena eller fråntaga den andra statsmakten något af dess prerogativer. Har regeringen hit-j tills egt makt att nedsätta eller borttaga af. ständerna beslutna tullsatser, så kan hon :; icke förlora den på annat sätt än genom en I; i laglig ordning antagen grundlagsändring; : och att regeringen verkligen egt och således fortfarande eger denna rätt kan icke med sken af rimlighet bestridas, då den-l; samma blifvit i mer än ett halft århundrade utöfvad, utan att densamma blifvit af konstitutionsutskottet såsom grundlagsvidrig anmärkt. Det kan icke vara den ena stats-l; makten värdigt att göra ett vanmäktigt för. sök att, så att säga på en sidoväg, göra ett ingrepp i den andra statsmaktens rättig-. heter. Från hvilkendera sidan sådant för-, söktes vore det lika förkastligt, och vi för; moda att ständerna icke skola låta någon. ting sådant komma sig till last. i To; Är Danmark och Preussen. Vår brefskrif-.