Aftonbladet – 16 april 1866, sida 2

Göteborgs Handelstidning gör följande l behjertansvärda erinriogar med anledning af det ifrågasatta återinförandet af lifsmedelstullarne: Det är ännu icke 20 år sedan de höga spanmålspriserna i utlandet kallade till lif en export af spanmål från vårt land, hvarigenom en prisstegring här uppstod, som framkallade mycket rop hos konsumenterna inom landet, särdeles af arbetsklassen i städerna, mot den inträdda dyra tiden, och hvaraf slutligen framkallades ett exportförbud å spanmål. Denna våldsamma åtgärd, som vållade många förluster och hotade att förlama hela vår spanmålshandel, har blifvit mycket ogillad, och detta med äållt skäl; men både regeringsbeslutet och det rop, som framkallade detsamma, kunde till sitt försvar åberopa den omständigheten, att der funnos införseltullar å spanmål. Så länge producenten af lifsförnödenheter ansåg billigt och rättvist att, genom en skyddstull å dessa alster, värna sig emot utlandets låga priser, så måste konsumenterna, hvilka utgöra flertalet, ega rätt att genomfutförseltullar skydda sig mot utlandets öga priser. Den ena oklokheten måste korrigeras af den andra, såvida ej rättvisans lag skulle alltför mycket kränkas. För omkring 10 år sedan uppstodo iter oroligheter med anledning af spanmålsexporten. De ledde i Jönköping till uppenbart våld, och äfven i andra städer rådde hos arbetsklassen en stämning, som lugnade sig endast genom allvarliga framställningar, hvari man visade att handelsfrihet vore det oundgängliga vilkoret för ett lands välstånd. Man kunde då ock lägga det starka argumentet i vågskålen: att äfven införseln var fri. Dessa händelser borde emellertid icke vara glömda, ehuru man nu med mycken tvärsäkerhet förklarar exporttullar å landtmannaprodukter både orimliga och omöjliga att återinföra. Vi hoppas det ock; men blott under ett vilkor: att äfven införseln blir Väl är det sannt att den stora klass af konsumenter, hvarom här är fråga, icke kan göra sin röst gällande i den lagstiftande församlingen, men de kunna gifva den gehör utom denna församling, derest deras rätt kränkes. Och en lagstiftare bör inse, att han är manad att bevaka äfven de orepresenterades bästa, egande han alltså ingen rättighet att bereda orättmätiga förmåner åt den samhällsklass, hvilken han sjelf tillhör, vore han ock af densamma utsedd till ledamot i riksförsamlingen. Men nu äro utomdess förmånerna för jordbruket af införseltull endast inbillade. Det är just un den tid, då vi varit fria från m svenska jordbruket och 1 utvecklat sig till den höjd, nu befinna sig. Vi terande land för dessa produktion derå kunna endast alster och skola öka alltmera. Undantag inträffa, derest landet hemsökes af missväxter, men då är det j rdbrukari som behöfver köpa, och då inträder a nödvändigheten att upphäfva införsel ne, hvarpå vi ega ett färskt exempel uti Finland. Under goda år äro alltså införseltullarne onyttiga; under dåliga år blifva de lika förderfliga för den af missväxten hemsökte jordbrukaren, som för den stora massan af efolkningen i öfrigt, hvadan de då också alltid måste upphäfvas. Är det då icke en dårskap att påyrka dem? Sverges bondestånd, som, genom vackra handlingar, med så s:or heder afslutat sitt sista sommanträde såsom särskildt stånd, bör icke fördunkla denna ära genom beslut, som skola drabba detta aktade stånd med förebråelser icke blott för oförstånd, utan ock för sjelfviskhet, enär det är jordbruksintresset, som här förfäktas, om också helt och hållet missförstådt. Jordbrukets sanna intresse ligger på det fria utbytets område, och jordbrukets representanter äro de, som i första rummet borde vara målsmän för denna frihet, i stället att draga under ok mad nrataektinnisterna