Aftonbladet – 14 april 1866, sida 3

glömsk, liknar den goda allmänheten blot! till bälften de forna bourbonerna. I föror. det till föreliggande roman förekommer or. det ananke. — Ananke, hvad är det fö slag?? frågar mani till höger och venster. — ?Jag vet inte, jag mins inte?, lyder det allmänna svaret. — ?Se der?, utbrister en läroverkseforus, ett bevis på angelägenheten af grekiskans bibehållande såsom obligatoriskt undervisningsämne i skolorna!? — Eller?, infaller en lekman, på nödvändigheten af förklarande noter till de främmande orden.? — I så fall skulle romanen ha vuxit till tiodubbelt sitt nuvarande omfång. Är der till exempel tal om en vidskeplig fiskare, så ror den snillrike författaren fram med Henrik IV, Mohamed, Jeanne dArc, berget Horeb, bäcken Kidron, Castalias lager, månaden Busion, oraklen i Dodona och Delphi, Hezekiel på Kebar, Hieronymus i Thebais, Luther talande med djeflarne i den lilla vindskammaren på Wartburg, Pascal skymmande för helvetet med eldskärmen i sitt arbetsrum, och Obinegren samtalade med sin gud Bossum. En sida af sin bok egnar han åt den för män af facket utan tvifvel mycket intressanta beskrifningen öfver konstruktionen af en ångbåt af numera längesedan förkastad modell, och en annan åt uppräknandet af alla de saker och ticg som tillhöra tacklingen och utredningen af ett segelfartyg. Ett dylikt arbete tager en stor öfversättaretalang ianspråk, och i betraktande af den möda redan textens öfverflyttande från franskan till svenskan måste kosta, skänka vi af godt hjerta efter de lärda noterna, som för resten icke finnas i originalet heller. Hvad särskildt ordet ananke beträffar, torde förfa:taren ha ansett detsamma såsom tillräckligt förklaradt då hen skrifvit en hel bok deröfver, nemligen romanen Notre-Dame de Paris. Der berättas i fjerde kapitlet af sjette boken hurusom den dystre erkedjeknen dom Claude Frollo med en cirkel inristade nämn de olycksfulla ord uti muren i sin cell uppe i-domkyrkotornet, och hvarvid hans galgfågel till bror, djeknen Jehan Frollo du Moulia, som osedd bevittnat denna opera: tion, såsom vi tycka ganska förnuftigt anmärkte för sig sjelf: Min bror har blifvit galen; det hade varit mycket enklare att skrifva fatum, ty hela verlden är ej förbunden att kunna grekiska.? Vi nämnde sist i samma andedrag romanen Hafvets arbetare ouch ridderskapets och adelns diskussion i representationsfrågan. Otvifvelaktigt finnes det vissa gemensamhetsdrag hos dessa båda till utseendet himmelsvidt skiljaktiga föremål för betraktelsen. Relisionen, samhället, naturen?, börjar Victor Hugo sin bok, ?dessa äro menniskans tre strider.? Man kan säga att de voro äfven den svenska adelsinstitutione..s, såsom slutligen stående i strid mot både religionen, samhället och naturen. ?En tredubbel ananke ;ynger på menskligheten?, säger den franske örfattaren; svenska adeln har äfven sin trelubbla ananke att dras med; och de af xammarherren Rudolf Cederström under liekussionen om riddarhusets framtida orzanisation omordade iråkade omständigheerna? utgöra icke den lättaste delen af det ide, som tynger på detsamma. Det skulle utan tvifvel varit godt om svenska riddarmuset nu hade haft de 100,000 riksdalerna, som kammarherren Roos af Hjelmsäter för några år sedan ville skänka huset; med åriga räntan lagd till kapitalet skulle detamma redan vid det här laget ba nppgått ill -150,000 riksdaler, hvilket alltid hade arit en hjelp ill husets underbåll. På den id erbjudandet gjordes fästade Aftonbladet ippmärkeamheten på det konservativa syftet leraf, då ingenting vore mera egnadt att etrygga riddarhusets bestånd än en sådan lonation som den ifrågavarande; men ridlerskapet och adeln förstod den tiden icke. itt eget bästa, och således afslogs den friostiga gåfvan, oaktedt gifvaren förklarade ig beredvillig att gå riddarhusets önskninar till mötes i afseende på de modifikatiojer, som kunde finnas nödiga i donationsilkoren. BSeende rikets första stånd bekymradt för in husröta i framtiden har högvördiga prestetåndet i denna vecka fattat ett beslut, som tminstone för ett år eller tills den nya iksförsamlingens första sammanträdande kall undanhålla de medtäflare om kronans aka, som rättigheten till en del tjensters esättande med främmande trosbekännare kulle framkalla. Det var dock icke fråga m upprättandet af. något levitiskt prestalöme inom den evaängeliskt-luterska kyrkan, ller om besättande af någon filosofisk proession i Upsala eller Lund med en Spinoza ler Mendelssohn, eller om det Wallenbergka målets afgörande i högsta instansen af ågra Israels domare, sedan gammalt ej minre berömda för sitt mod än för sin ättråighet. Förslaget förkastades af rent kristliga käl. För att få bevittna plågsamma uppenarelser af religiös fanat:sm och ofördragamhet behöfver man således icke gå och öra Hugenotterna. : Det kallar jag en opera! Ett tyskt qvickufvud har en gång definierat begreppet pera såsom en röra af musik och oföruft?. Det är eå. Ett lysande parti förelås en ung man, men sedin denne fått se in sköna genom en glasdörr hos en annan ing man, till hvilken hon, åtföljd af en age, kommer för att utdela en korg, förastar ham tillbudet ef hennes hard med örakt. Den försmådde friaren upptages då ter till nåder, brölloppet fires, bruden tacar himlen som gifvit henne en bra man, ch förklarar för mannen att hon älskar ionom och vill bereda hans sällhet. I en öljande scen förklarar hon sin kärlek för len förstnämnde unge mannen, öfvergår fter två minuters öfverläggning till hans eligion och låter slutligen högtidligen samnanviga sig vid honom i samma stund hon rfar att hennes förra man fallit för några nördares händer. Kör af protestanter: ?Vår ud är oss en väldig borg?, och af katolier: ?Med svärd och eld vi dem förgöra?. lidån faller öfver bartholomeinattens fasor. lut. Kurry.