rt stadda folkhoparne, de omständigheter varit fö handen, som erfordras för utöfvande af ilag med gifven rättighet att till hämmande af upplop begagna vapenmakt, samt omförmälda af hr pc lismästaren anbefailda, till beskaffenheten mir dre våldsamma medel funnits så verksamt, at det krigsmanskap, hr öfverståthållaren för upp loppets stillande påkallar, ej behöft anlitas, oc jemväl i öfrigt så ändamålsenligt, att hr öfver ståthållaren, efter honom meddelad rapport i äm net, sjelf förordnat om enahanda åtgärd i hän delse oordningarne följande dag förnyades; för denskull och emedan i fråga om de våldsamhe ter, som vid verkställigheten af hr polismästaren ofvanberörde befal!ning polisbetjeningen unde genomtågandet af Stadssmedjegatan och Wester långgatan skulle hafva utöfvat mot enskilde per soner endast för af dem fällda oqvädingsord, h polismästaren, som, enligt hvad han förklarat nödgats åt en poliskommissarie lemna befäle öfver den afdelning af polisstyrkan, som haft uppdrag att upprätthålla ordningen i nämnd stadsdel, och således icke sjelf iakttagit utan förs efteråt erfarit huru uppdraget blifvit utfördt, är om olagligt förfarande härutinnan öfvertygad ty och som, om än, emot hr polismästarens be stämda nekande, kunde anses styrkt, hvad någre i målet hörda vittnen sinsemellan sammanstäm mande, men i strid med andra vittnens utsag intygat, att den 7 Mars vid polisstyrkans ankomst till Köpmantorget sednare på aftonen hr polis mästaren, fastän folksamlin, då ej funnits der städes, eller eljest fridstörande uppträde egt rum. utan endast några få personer varit synliga, lik väl yttrat: slå, slå, det i allt fall, vid betrak. tande af de omständigheter i öfrigt, hvarunder, enligt vittnesmålens föranledande, dessa ord skulle blifvit yttrade, ej kan såsom upplyst antagas, att hr polismästaren med det yttrande han må hafva fällt åsyftat utöfvande af våld i annat fall, än då sådant lagligen kunnat användas, eller ansett fandet blifvit bemärkt af den polispersonal, t hvilken detsamma förmenats vara riktadt, än mindre såsom befallning tillämpadt; alltså och då det, i fråga om angifvelsen emot hr polismästaren att hafva den 8 Mars 1864 å ett näringsställe vid Jakobs kyrkogata slagit åkaren Carl Andersson, af arbetshjonet Carl Nikolaus Johanssons aflagda vittnesmål, hvilket icke öfverensstämmer med hvad bemälde Andersson om den honom öfvergångna misshandel berättat, dessutom till trovärdigheten förringas ej mindre deraf, att, såvidt utredt är, ej någon af de många personer, som jemte Johansson innevarit å nä ringsstället vid det tillfälle angifvelsen afser, och bland hvilka flere blifvit på ed hörda, bemärkt hvad Johansson förmält sig hafva iakttagit, än äfven deraf att Johanssons berättelse till någon del är stridande mot åtskilliga andra vittnens intyg, hvadan Johanssons vittnesmål med öfriga af åklagaren åberopade omständigheter icke, emot hr polismästarens nekande, utgör laga bevisning i berörde hänseende; finner kongl.-hofrätten advokatfiskalen Billberghs i nu omförmälde delar af målet förda talan icke kunna till ansvar eller ersättnings påföljd för hr polismästaren Wallenberg föranleda; men emedan hr polismästaren vidfått, att han på aftonen den 6 Mars å gata vid Gustaf Adolfs torg, då en person våldsamt omkullskuffat en hr polismästaren åtföljande poliskonstapel och hr polismästaren af mellankommande personer hindrats att fasttaga våldsverkaren, med käpp tilldelat denne ett slag å nacken; ty och som genom hvad hr polismästaren medgifvit och flera vittnen intygat utredt är, att hr polismästaren vid eller kort efter meddelandet åt poliskommissarierna af hr öfverståthållarens beslut den 8 Mars 1864 om sättet för stillande af då jemväl befaradt upplopp — enligt hvilket beslut, när våld erfordrades, slag åt hufvudet likväl skulle undvikas — på erinran af någon bland kommissarierna, hurusom det ej vore svårt att hålla ordning, om ej så kallade bättre personer uppviglade folket, yttrat, att det ej kunde skada, om sådana ledare blefvo märkte, så att de igenkändes och fingo skämmas, dervid hirpolismästaren ock med handen gjort en åtbörd åt nedre delen af ansigtet eller halsen, samt hr poismästaren, hvilkens berörde yttrande och åtbörd innefattar antydan, huru i vissa fall omförmälda beslut finge tillämpas, följaktligen i embetet förfarit felaktigt i så måtto, som han i strid med jag meddelat sina underlydande tillåtelse att använda svårare våld än som med hr öfverståthålarens beslut öfverensstämde; alltså pröfvar kongl. hofrätten rättvist, förmågo af 14 och 50 S i kongl. förordningen om mord, dråp och annan misshandel af den 29 Januari 1861 samt 1 kap. 12 rättegångsbalken, döma hr polismästaen Wallenberg att böta för misshandel jugofem riksdaler och för felaktigt förfaande i embetet etthundra femtio riksdaler, ller tillhopa etthundra sjuttiofem riksdaler iksmynt, till treskiftes mellan kronan, Stock0lms stad och advokatfiskalen Billbergh.? Härefter följer besvärshänvisning ivanlig rdning.