Aftonbladet – 13 april 1866, sida 2

TEATER. Gårdagens föreställning å Kongl. stora tzatern, Shakspeares Hamlet, var en verklig högtid för vännerna af den högre dramatiken. Vi tro oss ej säga för mycket om vi påstå, att det beundrade mästerverket, åtminstone i hufvudsak, återgafs bättre än nsgonsin tillförene varit fallet å vår scen. Hr Swartz har, som bekant, redan från första början skapat sin roll och genom sitt förträffliga spel lyckats hos oss popularisera detta sorgspel till en förvåaande grad. Detta medgiivet, böra vi dock erkänna, att i hans första uppfattning af Hamlets karakter mycket kunde fulländas, ytterligare utföras, förklaras, ändras, Och med oaflåtig ihärdighet, med en pietet och ett konstnärligt sinne, som förtjenar det varmaste erkännande, har han också arbetat på sitt verks fullbordande i dess minsta delar. Genom dessa fortgående omarbetningar kan han nu sägas ha i denna coll uppnått en ståndpunkt, hvartill något motstycke oss veterligen icke kan uppvisas inom den samtida svenska skådespelarkonsten. Nu om någonsin är hans Hamlet en helgjuten, lefvande bild, en konstnärsskapelse af högsta klarhet och fulländning, ett mästerstycke af klassisk prögel. Någon sranskniog i enskildheter vilja vi här ej företaga; och vare sögdt: framför sådana verk stannar kritiken hellre med tyst bifall ch beundran än med skärpa blickar och. .måaktigt anmärkande. — I Hamlet träder njelten så i förgrunden, att alla de andra personerna bli bifigurer, hvilket dock ej rindrar, att ju återgifvandet äfven af deras oller är högst maktpåliggande. Detta var ;ckså i går synnerligen förtjenstful:t. De iyeste innehaivarne af roller voro mll San i;erg och hr Hanson. Den förras Ophelia rar vida förtjenstfullare än man kunde vänta f en skådespelerska, som egentligen rört ig inom den nyare komedien. BSynnerlivast lycklig syntes hon oss i vansinnighetscenerna, der hennes enkla, okonstlade framtällning, eburu ej i någon högre grad poeisk, dock gjorde ett gripande intryck, till vars frambringande vi tyckönska den ovanigt lofvande artisten. Hr Hansons figur ch siämma göra honom till en utmärkt ramställare af konungavålnaden. Hans hör, hör!4 egde i gär en klangfärg af ögsta verkan, och hela uppfattningen röjde öfrigt konstnärligt förständ och riktig ppfaltoing.. Öfriga medspelande äro alla örut väl bekanta och fylla tillfredsställande ina delvis ganska svära partier. Företräesvis utmärkt anse vi hr Almlöf d. ä., vilken ger Polonius med ett lagom af värighet, klokskap och komik, som äro högst våra att så väl förena. Bland nya sceni