Aftonbladet – 13 april 1866, sida 2

Liksom den utländska pressen för ick ängesedan uttalade de lifligeste sympatier ör vårt land med anledning af det sätt, wvarpå vi genomfört vår stora politiska reorm, så har en pu å bane bragt stor kulturch humanitetsfråga ånyo vändt Europas RR på oss. Detafkonstitutionstskottet framlagda förslaget att till åtskiliga befattningar må kunna utnämnas beännare af annan troslära än statskyrkans, lar väckt lifligt intresse hos den del af ;uropeiska allmänheten, som nitälskar för ramåtskridandet. Den underrättelse vi i rår franska veckorevy meddelat om denna ak, har framkallat uttryck af liflig tillredsställelse inom det protestantiska Tyskand och hos den del af franska pressen, som förer upplysningens talan. De liberala ranska tidningarne glädja sig synbarligen öfver utsigten att toleransen skall göra ett någorlunda betydande steg framåt i vårt and, så att de icke hädanefter i sin strid mot ultramontanerna ständigt skola få höra dessa åberopa Sverge såsom ett exempel på den protestantiska intoleransen. Så innehåller Sigcle i sin främsta ledande artikel för den 5 dennes följande rörande detta ämne: Svenskarne hafva insett, att deras författning ej längre motsvarade den moderna civilisationens framsteg; också hafva de gjort sitt 89, men ett fredligt 89. Men det är en princip, som Sverges nya institutio ner ej godkänna: denna princip, den främsta bland alla, emedan den utgör samvetenas skyddsvakt, är den om religionsfrihet. Vi bafva många gånger med sorg sett, huru den svenska lagstiftningen stått qvar, anstucken af en intolerans, som ej mer hör till vårt tidehvarf. Vi äro glade att kunna konstatera, att orsaken till denna vår sorg snart torde försvinna. En motion till förmån för bekännelsefriheten har väckts af hr Liljenstolpe och af hr Ribbing, professor vid universitetet i Upsala och medlem af presteståndet. Vi lyckönska konstitutionsutskottet, som gillat detta förslag, och vi hoppas med Aftonbladet, att förslaget skall med bifall omfattas af riksdagen. Må de fyra stånden vara öfvertygade derom, att det ej skall dröja läage innan religionsfrihetens princip blir proklamerad i Sverge. Vi skulle vilja se att dessa stånd gjorde anspråk på denna ära i stället för att öfverlemna den åt del: blifvande kamrarne. Genom denna stora handling skulle de sätta kronan på den byggUt Rre5g oog a tc ss 1 så h 4 ti JO 4 OJO vv KR DD m UV Ör nad, de så vackert påbörjadt, och de skulle afträda från sin plats, beledsagade af sina medborgares sympatier och af frihetens vänners erkänsla.? I Opinion nationale, som alltid med så mycken skärpa bekämpar de katolska tidningarne och de ultramontana sträfvandena, yttrar sig i en ledande artikel på följande sätt: Bland de åtgärder, som ännu återstå för svenskarne, på det de med fasta, snabba steg må kunna framgå på frilietens väg, som just är den sanna civilisationens, måste i första rummet ställas den rörande den religiösa toleransen. Den finnes i sjelfva verket hos dem, vi veta det, men den är ej inskrifven i laven eller i författningen, ett förbållande som då och då sätter vapen i händerna på Skandinavievs politiska fiender och fienderna till protestantismen. Denna sakernas ställning kan man ej dröja med att på ett radikalt sätt modifiera, derom äro vi fullt öfvertygade, och vi hafva attpåpeka ett första steg i denna riktning, som kanske blir afgörande. Hrr Ribbing och Liljenstolpe hafva nemligen motionerat, att individer som omfatta hvilken kristen bekännelse som helst, samt älven judar, kunna få tillträde till civila em beten och tjenster, och denna motion, som gillats af konstitutionsutskottet, har, såsom det vill synas, mycken utsigt att bli varmt omfattad af riksdagen. Vi äro uppriktiga vänner till Skandinavien och vi uppmana derför af bjertat Sverge att åt allmänna opinionen i Europa gifva detta nya prof på tillmötesgående.? Som man ser föreställer sig det franska bladet, att förslaget har — större utsträckniog än det verkligen har, då nemligen bland de civila befattningarne äro undantagna domaresysslor, lärarebefattningarne i folkskolorna och vid elementarläroverken samt uti religion, filosofi och historia vid universiteten; liksom äfven stadgandet att statsrådets medlemmar ovilkorligen skola tillhöra statskyrkan skulle komma att qvarstå, Den ultramontana VUnion gör några sötsura miner åt dessa de liberala tidningarnes uttalanden, skyndar sig att ännu en gäng erinra om de landstörvisningsdomar för religionens skull, som egt rum i Sverge, och att det är lutheraner, som i vår tid vidmakthälla och tillämpa sådana lagar, o. s. v. Man kan tydligen se, att det skulle vara ganska obeqvämt, om ultramontanerna förlorade det kära och dyrbara ämnet: ?den svenska intoleransen?, som varit så beqvämt att gripa till när andra medel och argumenter trulit i kampen mot upplysningens och den fria forskningens organer. Presteståndets votum och det vittnesbörd det skall anses bära om andan inom vårt protestantiska presterskap skall utan tvifvel ännu ge det ultra-katolska bladet mycket vatten på dess, qvarn. Emellertid måste bladet dock en passant medgifva, att Sverges rike och dess fyra ständer genom förslagets antagande skulle göra sig högligen förtjenta af den civiliserade verldens erkännande. — Hedersmedaljer. Sedan Kalmar läns