Aftonbladet – 12 april 1866, sida 3

ABICHS ballllilKar forete, OCH Sadanl allllot på fallande för att man ej genast måste inse, att er oriktighet förefinnes, till föga fromma för der I sidan på hvilken densamma än må förefinnas Då nu de sednare samlingarne äro vida äldre är .I Wahlboms tafla, och det ej får antagas att er I historiemålare, å ett arbete afsedt för statens of fentliga tafvelgalleri, skulle afvika från verklig. heten, i de fall hvari densamma ännu kan kon stateras; så blir enda slutsatsen som deraf kar I dragas, den, att Wahlbom, med tillgång af sä krare källor, lemnat åsido hvad han ej kunnat erkänna som äkta, dömande i och med detsamma. såsom endast fingeradt och understucket, hvad inom nämnde, lika offentliga samlingar, uppgif I ves som den häst, hvilken burit Gustaf Adolf på dess dödsdag. Då ett rättmätigt och fullmotive. radt tvifvel uppstår om äktheten af föremål a så högt nationelt och historiskt värde, — ett a! dessa samlingars mest dyrbara, — så sprider sig lätt tviflet angående dem som äro utaf mindre värde, och intrycket är dermed stördt, vore Jän omgifgingarne af marmor och förgyllningar än så effektrik, utom det att en anstrykning at maskopi, komma att vidlåda hvad endast borde framkalla minnen af en vördnadsfull beundran; ty är ej nämnde häst den uppgifne (hvad a tagligt är), så är omöjligt att afgöra om den räknar sina anor från hofstallet eller dragkärran, — en sak för öfrigt temligen likgiltig. Det har kunnat passera innan nämnde målning förefanns; men numera, samt innan samma offentliga museurii helst med sådana pretentioner som både den förras och det sednares, — blir förhållandet allt för mycket stötande, och sorterar mer än hvad vederbör under det absurda. Gustaf Adolf var en martyr af helt annat skrot och korn änt. ex. S:t Bazilius och S:t Chrysostomus m. fl. dylika koryfer. Om fräcka påfliga signerier förmått tillskapa undergörande och vinstgifvande lemtilbgar efter nämnde herrar sanctissime; så äro vi allvarliga mordboer, såsom goda protestanter, allt för litet bigotta och ej nog barnsliga, för att anslås af slikt konstmakeri, hvars välmenta afsigt uti ifrågavarande fall. man derför Å vill underkänna, Man anser ett dylikt förhållande vara af natur att böra både uppmärksammas och beaktas, och måhända torde flera effekter innom dessa samlingar vara i behof af en noggranrare pröfning af deras fullmakter, såsom representanter för sina föregifna höga anor, hvartill man i så fall får särskildt rekommendera, såsom nu i rättan tid. I den förra artikeln yttrades äfven ett och anfiät ängående den lilla segerkolonn, hvarpå äro lacerade de vapen som tillhört Sverges stora rigare, samt att densatnima är alltför obetydli och torftig för det ändamål hvattill den är af sedd; hvilket uttalande numera gäller i ännu mera hög grad, än det gällde då. Uppstäld, som nu är fallet, i defi stora pelarsalen, torde all argumentering för nämnde åsigt vara öfverflödig, såsom talande för sig sjelf, så I absolut som relatif mening. Här röjer sig bristen på nödiga tillgångar särdeles förödmjukande för oss. En liten oljemålad kolonn af bräder, redan gistnad i fogningarne, midt i en pelärgång af marmorkolonner, samt nära nog nedtyngd och undanskymd af hugstora svärd, de der tecknat bladen i en krigshistoria, hvartill sjelfva krigets Gud är den enda värdiga förläggaren!! Man är öfvertygad om, att ett vädjande till armån, om ett sammanskott till en Carlars och Gustafvers svärd värdig segerkolonn, skulle ihbringa mer än tillräckligt för åstadkommandet af eh dylik, så storartad, ehuru enkel m. fl. egenskaper, som för en dylik höfves. Sednare företeelser vittna nogsamt oin hurt högt den svenska krigaren skattar äran och tapperheten (att de ej förmådde redan för några årtionden tillbaka, resa Carl XII:sstatyen, torde få tillräknas helt särskilda machinationer), och kolonnen skulle just på grund deraf blifva rest på den för densamma mest påssande piedestalen. (Dess rätta plats vore sedan der, hvarest Gustaf Adolfs häst nu står, ej der hvarest den nu är rest.) Slutligen Vill inan ej ha outtalad den förhoppningen. att den dag välen gång randas, då tidsandan kommer att, så som sig vederbör, uppskatta värdet af våra stora minnen, samt då kronan Sverge kommer under fund med, ätt dessa tillgångar, om de ej bortplottras, godt räcka till att uppföra en särskild lokal för inrymmandet af dess trofeer, såväl de ifrågavarande, som dem hvilka nu som bäst hälla på att förmultna i Riddarholmskyrkan, bländ våra konungagrafvar, der de visserligen vore på sin lats, om t. ex. ej Torstensons trofer prydje Carl XII:s grafkor, och den sednares Gustaf Adolfs och Baners o. 8. v., — tillräckligt antydande huru öfvervägande dagens små omsorger och beräkningar. absorberat allt intresse för det förflutna. Har det sednare varit för stort för det närvarande, så att man liksom skyr att beträda ett område inom hvilket allt det stora hvaraf man omgifves endast ställer i en besvärlig dager det närvarandes litenhet? Vi tro det ej; men vi böra ej gifva främlingarne anledning att tro detta. Man har på sednare tiden varseblifvit å ifrågavarande kolonn, en i sednaste danska kriget stupad officers sabel. Sedt från synpunkten af ett prejudikat, torde med fog kunna ifrågasättas, på hvad grund ingen af de svenska krigare hvilka stupade under samma fälttåg, hvaribland företrädesvis de som genomkämpade äfven 1848—49 årens krig, fått sig tillerkänd samma utmärkelse. Skall med nämnde segerkolonn anses följa en färd af offentlig hedersbetygelse, så måste ovilorligt: en . sträng och opartisk rättvisa läggas till grund för ett dylikt tillerkännande. Af beskrifningen öfver nämnde krig, inhemtas att nämnde officer stupat som en tapper officer egnar och anstår; men man kan tryggt lita på att förhållandet med samtlige de öfrige 8 å 10 officerarne varit enahanda och icke mindre. Under sednare årtiondenhar liksom en flägt af den amla vikingaandan fenomströmmat våra unga rigare, hvaraf ett icke ringa antal stridt i vår planets alla verldsde!ar, manligt häfdande svenska namnet, dels under Greklands och Polens fri hetskamp, dels i fransk, engelsk och amerikansk tjenst, och icke så få af dem stupat i öppen strid. Om dessa krigare kunnat förmoda attdet endast fordrats att tappert slåss och att stupa, (man anser annars det förra såsom någonting helt naturligt, och på det sednare är man hvarje ögonblick beredd), för att deras minne skul fortlefva med deras svärd, i sällskap med och på samma segerkolonn som Carlarnes och Gustavernas ; så kan man äfven vara öfvertygad om att desamma nog kommit lifrustkammaren tillhanda, enär, noga räknadt, säkerligen ingen af dem skulle försakat en utmärkelse den der en hvar af dem troligen skattat högre än sammanlagda värdet af alla staters ordenstecken. Förmodligen träffar man således äfven å denna kolonn Leyonhufvuds svärd: ty han stupade då han gick fram der ingen annan vågade försöket, och hans minne är högt uppburet i Danmark. Således förmodligen äfven Bergenstråles; enär han slutade som en af de gamla karolinerna, i en dust mot 10 eller derutöfver. Måhända äfven Roos; ty han bivistade förra danska kriget, stuade 1 det sednare, ej. olik en gengångare af ven Dutva, den der ej särdeles noga räknade på hvad och hvem som stod i vägen. Flerfaldiga andra nutidens krigare (man generar sig ej gerna för annat än det närvarande), med särdeles hedrande meritlistor, dels stupade, dels ännu under full manöver, afvaktande den sista generalmönstringen, ega således numera en obestridlig bördsrättighet för sina svärd, å nämnde kolonn ; nn antages nu ej en bestämd princip till grund fär denna utmärkelse, så sjunker snart ess aktier al pari med ordnarnes, och dermed ifven det allmänna intresset för hvad i så fall endast kan kallas ett arrangement, eller helt simpelt ett ynnestbevis, men ej det till framtida bragder manande, h ill ett rättvist tillerkän. om oa ab alla 3 08 ha