Aftonbladet – 12 april 1866, sida 2

derlät han icke att ställa stolen på sin plats och att flytta om och ordna rätterna så att det skulle se ut som om de varit vidrörda innan han riogde på taffeltäckaren. Då denne inträdde åtföljd af Thomas, trodde sig Osborne böra säga honom att squiren icke befann sig väl, utan begifvit sig till sina rum, samt att han sjelf ej ville ha någon dessert, men att man skulle bära upp kaffe åt honom i förmaket. Den gamle taffeltäckaren skickade bort Thomas och gick förtroligt fram till Osborne. tJag sg nog före middagen att min husbonde icke var sig lik, mr Osborne, sade ban, och derför ursäktade jag honom — ja, det gjorde jag. Han tilltalte Thomas för eldningen i förmaket, sir, hvilket är något jag alls icke kan vara belåten med, såvida det ej är fråga om sjuklighet, ty till sådant tager jag alltid hänsyn. tHvarför skulle ej min far tilltala Thomas för ett begånget fel? invände Osborne. cMen han kanske gjorde det häftigare än eljest, ty han mår alls icke väl.4 Nej, mr Osborne, det var icke det. Jag är sjelf häftig och jag är så välsignad med god helsa, som någon menniska kan vara. Dessutom skadar det icke Thomas att man talar häftigt till honom. Tvärtom han behöfver det ganska väl. Men det skulle komma från rätta hållet, från mig, mig sjelf, mr Osborne. Jeg känner min plats och mina rättigheter och pligter, så väl som någon hofmästare i verlden. Och det är min pligt att tilltala Thomas för havs fel, icke min herres. Hans nåd skulle hafva sagt till mig: Robinson, ni måste säga till Thomas om elden, som han låtit slockna ut, och han skulle fått sina fiskar Varma — som han skall få i alla fall, för resten. Men, som jag nyss sade, jag ursäktar hans nåd,