Aftonbladet – 12 april 1866, sida 2

icke ett dumhufvud, så nästintill ett sådant, då er stackars mor hade så höga tankar om er, och då ni kunnat göra henne så mycken glädje, om ni bara velat, och — ja, ja! Jag säger icke hvad det andra är.4 tSäg mig det, sirt, sade Osborne, nästan andlös af oro öfver alt fadren möjligen kunnat upptäcka hans giftermål; men squiren tänkte blott på ockrarne, som beräknade huru snart den äldste sonen skulle få tillträda egendomen. Nej, svarade han. Jag vet hvad jag vet, och jag ämnar ej berätta er det. Så mycket kan jag dock säga — edra vänner förstå ej mera att bedöma en god timmerskog, när de se den, än ni eller jag veta huru ni skall kunna förtjena fem pund för utt icke svälta ihjäl. Nej, tacka vet jag Roger — ingen af oss gjorde mycken affär af honom ; men hen får sitt stipendium som ngenting, det lofvar jag, och kan vara både viskop eller kansler, innan vi ens märkt nvru rikt begåfvad han är — vi hajn bara nittills tänkt på er. Jag vet ej hvad som kommer mig att på detta sätt säga vi — vi, tillade han hastigt, sänkande rösten, ned ett uttryck så sorgset som möjligt., Jag borde sagt jag; för mig blir det aldrig nera i verlden annat-än jag. Han störtade upp från bordet och stötte detsamma omkull stolen, men stannade ej ör att ställa den till rätta. Osborne, som att med handen öfver ögonen, såg upp vid jullret, reste sig hastigt och skyndade efter adren, men hann bonom icke; dörren till quirens arbetsrum stängdes innanföri dubbla ås, just då sonen ville öppna den. Osborne gick sorgsen och nedslagen tillaka dill matsalen. Men han hade alltid tt skarpt öga för alla småsaker, som kunde ramkalla anmärkningar, och äfven pu un