Aftonbladet – 10 april 1866, sida 5

mera hörde han af någon granne att regeringen gaf lån till mycket låg ränta, med vilkor att arbetet skulle vara färdigt och enningarne inom viss tid återbetalda; hans hustru öfvertalade honom då att draga fördel deraf och taga ett lån. Men nu då hon ej längre var der för att uppmuntra honom och yttra sitt deltagande för arbetet, blef det honom likgiltigt, och man såg honom ej mera rida omkring bland arbetarne på det vattensjuka landstycket, som var alldeles öfvervuxet af vass och starrgräs, och muntert tilltala dem på deras egen breda, krafliga dialekt. Men räntorna på lånet skulle vu betalas, antingen arbetet gick väl eller illa. Ockrarne i London, af hvilka Osborne lånt pengar, hade också skickat ut några personer för aft bese godset och underrätta sig om dess verkliga värde. De hade synnerligast fästat sig vid den präktiga timmerskogen, men yttrat sig mycket ofördelaktigt derom: Mycket vackra träd — friska, kanske också, för femtio år sen, men nu höllo de ju på att ruttna ned; skogen har varit mycket illa vårdad — fanns der då ingen skogvaktare eller forstman? Skogen hade visst icke det värde unga mr Hamley hade påstått. D ssa yttranden hade kommit till squirens Öron och harmade honom djupt. Han älskade sina träd, under hvilkas skugga han som barn lekte som om de varit lefvande varelser; det var den romantiska sidan af hans natar. Äfven om deras värde, beräknadt i så och så många pund sterling, hade han haft mycket. hög tanka och hittills icke blifvit motsagd, De ofvannämnda personernas yttranden hade derföre också, gripit honom djupt, ehuru han låtsade icke tro dem och äfven försökte öfvertyga sig sjelf att han icke trodde dem, Men alla dessa