hånt Jetta et GR MTYRJE Så DRA SANVERTAR AU sig hos mången, fastän agget hos flera af de besegrade nog ännu länge här och der glödde under askan. Och med någon anledning häraf föreföll långt derefter den då så beryktade ?skål-drickningen?, som skedde den 28 Jan. 1817 vid en sexa hos StareMor på gamla torget, i följd hvaraf, genom fjäsk och misstänksamhet, mycken förargelse och långvarigt split uppstod samt lifsehot och fästning under en tid för den trygge latinaren magister Ihre samt doktor Bergelin. Emellertid gick stadens nya befäl. genom graderna uti jönköpingarnes högvakt. Och så fortgingo då stadsbeväringens vapenöfningar, vanligen på Söder-by-rum? eller i Snäcke-gärdet?, visserligen med många lustiga missgrepp och mycken ovana i första början, men alltid med belåtenhet; och snart gick marschen med allt jemnare steg, handgreppen med allt säkraretakt och det hela allt bättre och bättre: och alla dessa sträfsamma mödor på krigsgudens nya bana slutade ofta på qvällen med ett hejdundrande sup-kalas. Så vapenöfvades ock landsbeväringen på sina bestämda exercisplatser, ofta lika beskedligt och muntert, ej sällan med oväntad framgång. Härvid fick ock beväringen af jönköpingarne först sitt fältspel i gång, som då bestod af 2 fagotter, 2 valdhorn, 3 klarinetter, 1 trumpet och 1 basun, utom trummor. Dessa för wisby-boerna så ovanliga vapenöfningarne på ?by-rummet? blefvo i början med största förvåning begapade af det beskedliga etadsfolket, och snart qvällsnöjena deri tälten lifligt delade af en stor mängd ungherrar och borgare. Och så vann nationalbeväringens stora fosterländska sak genom vederbörandes klokhet och nästan under lek alltmer fäste i sinnena. Då och härefter var det som Gotland först fick någon riktig samfärdsel med fosterlandet, och de godtrogne afskilde öboerna fingo då först ögonen öppna för den öfriga verlden, med följder af godt och ondt. Ty allt förändrades der då, sinnen, lefnadssätt, affärer; främmande kommo och gingo:(ofta bra folk, men rätt mycket dåligt också), hundratals officerare, mest de sista förslitna lemningarne, — med flera hederliga undantag — den i många fall förvildade qvarlefvan af den upplösta finska hären, hvilkas inqvartering bland vår beskedliga allmoge öfver hela landet stundom hade rätt olyckliga följder. Dessa krigsbussar, med öppen gästfribet och utan all misstanka mottagna, trodde sig ock efter det långa svältkriget i Finland försatta i Canaans land. Men ialla fall kom Gotland sålunda genom ryska infallet och beväringens upprätthållande då åter med i verldssvängen, hvilket, oaktadt flera folkets missräkningar och samhälliga vådor, dock i allmänhet och slutligen förde med sig Gotlands hastigare utveckling och lycka. Och en allmän glädje och uppsluppenhet rådde i stad och land: nyg bekantskaper gjordes, någongång för lifvet, och det nya samlilfvet utveckl.de sig gladt öfverallt, visserligen med ovana, men till allas belåtenhet. Hvad glädje och lustiga äfventyr — ja, tokerier af hela odödliga Don-Quixottiader — den tiden tedde sig på Gotland veta några gamla att förtälja! — Det, som till denna glada stämning mycket bidrog, var det stätliga och gästfria sätt, på hvilket amiral. R. Cederström lefde på Stafva, med ständiga bjudningar och baler för ortens alla tjenstev än, officerare och honoratiores?; en storartad gästfrihet, som derefter tog sin början hos annat godt folk öfver hela landet. Om hösten 1811 afreste slutligen frih. R. Cederström från Gotland, då öfverste -Reuterschöld der blef vice landshöfding och militärbefälhafvare. Så var då första uppslaget gjordt till den så fosterlandsvigtiga saken, Gotlands nationalbeväring, hvilken öns folk alltsedandess med belåtenhet upprätthällit och hvilken det ännu mer skulle värdera, om man mycket nogare kände den tyngd, som åkerbruket på fastlandet i stället måste bära för landets försvar, — en inrättning, som är så folkländsk, manlig och god, att den i en framtid nödvändigt måste komma att ge anledniog till vigtiga förändringar för hela vårt försvarsverk, så godt det än är, nemligen genom allmänna beväringeu samt vår lilla ypperliga stamtrupp. Gotländeka beväringens vackraste sida är dess allmännelighet, vidare att ingen lumpen krämaraktig legning ens kan komma i fråga bland ett folk, der alla, utom qvinfolk, barn, öfveråriga och tjenstemän bära vapen, samt ändtligen att ej prygelkäppen fär vanhedra en fri menniska och medborgare. Och dertill blef det dervid snart sä klokt stäldt, att husbönderna blott bära vapen under mönstring, att blott det yngre manskapet (eller under 30 år) vapenöfvas endast i sex dagar (utom det sjelfvalda befälet, som skulle göra befälsmöte i Wisby, men som också har aflöning), samt att dessa sex dågar blefvo så valda, eller vid midsommar, då allmogen just har bästa ledighet mellan vårarbetet och skörden. Vidare får .j beväringen dragas från Gotland; och är landshöfdingen tillika militärbefälhafvare, en stadga, hvilken, ehuru man någon gång klandrat den, vi likväl tro är välbetänkt. — Och sålunda har i våra dagar det lilla Gotland, som först nu eger omkring 52,000 invånare, ett folkländskt försvar af omkring niotusen man vapenöfvadt fritt manskap, och deritill två 6-pundiga batterier och ett 12 pundigt batteri med tillsammans 24 kanoner ; och detta. utan att mycket kosta kronan och sannerligen utan att heller mycket betunga öns befolkning! Men, såsom vid alla fria inrättningar, beror det ganska mycket på högste befälbafvaren hur liflig viljan för saken är och om en högstämd anda lefver och verkar inom befäl och trupp. Sedan nationalbeväringens början på Gotland hafva åtskillige dess militärbefälhafvare vidtagit flera förändringar. Så bestämde amiral OC. F. Aschling, som blef andshöfding. och militärbefälhafvare 1812, örst att infanterister och pikförare (d.v.s. husbönder och manskap öfver 30 år) blott skulle mönstras och slippa alla öfriga vaoenöfningar samt upprättade allraförst bevåringens lönestat, som då dock: var rätt len, ty bateljonscheferna hade blott 250 dr bko och kaptenerna150 rdr bko, då